Plötsligt har man blivit skämtet som man drog

KOLUMNISTER

Jag skulle tro att de finns i alla familjer: uttrycken som började som kortlivade skämt, men som tog av sig skorna, lossade slipsen och slog sig ned för gott. De flesta var inte ens särskilt roliga, men de dök upp vid just rätt tillfälle för att fastna. Som till exempel när ett av barnen blivit gammalt nog för att skratta åt den här ordväxlingen:

”Du är en sådan Messerschmitt!”

”Besserwisser, heter det faktiskt!”

Som sagt, inte särskilt kul från början, men att få bli vittne till den jungfruliga lycka som griper en liten människa som just förstått något nytt, är att vara ­nära saligheten. Det där ögonblicket blir ett kärt minne.

Vi vill gärna återuppleva det, så från och med då heter besserwisser alltid Messerschmitt. Först med ett litet flin och en ironisk ton. Ett privatskämt. Men med tiden blir flinet så litet att det knappt kan skönjas och ­tonen orkar sig varken upp eller ned från normalnivån.

Och plötsligt heter besserwisser helt enkelt Messerschmitt. Plötsligt drar man inte skämtet, man har blivit det. En dag påpekar en Messer ... förlåt ... en besserwisser, helt ­utan ironi, ”Besser­wisser, heter det faktiskt!” Och så står man där.

Ju mer jag ­tänker på ­saken, ­desto mer övertygar jag mig själv om att en stor del av ­livet ­formas på just det ­sättet.

När de första horderna unga började rusa för att komma längst fram på tantshowen ”Allsång på Skansen” stod ögonglimtarna som spön i Sollidenbacken.

När de först tackade nej till sprit och hångel, för att sitta hemma och titta på ”På­­ spåret”, fnittrade de ­menande. Och när ­deras trendiga föräldrar köpte sig en gammal broderad ­bonad att hänga i köket var det ­hö-hö-kitsch och kul. ­Precis som när ­deras mammor ­skaffade sig en PRO-säkrad dra-matenvagn att ta hem shoppingen i, ­eller när

sönerna började bära fluga.

Allt skedde, till att börja med, som ploj. Små internskämt. Ingen trodde förstås att den där broderade bonaden i köket var ett allvarligt menat stilideal. Ingen märkte heller att de små flinen med tiden rann av. Och en dag går plötsligt något mindre unga människor på allsång av ren glädje och ­utan undertext. ”På ­spåret” är verkligen veckans höjdpunkt och i köket hänger­ bonaden kvar, ­utan brasklapp.

Det jag försöker ­säga är att vi alla till slut blir våra skämt. Det är antag­ligen det som gör oss uthärd­liga.