Det är inte blodtörsten som driver journalister

KOLUMNISTER

En av alla de där gångerna under den senaste veckan när Carin Jämtin ­skulle lämna något besked och tittade ut ur porten på Sveavägen, som en gök ur ett defekt ur, började hon ­ungefär såhär:

”Hur är det med er? Ni har väl på er ordentligt, så ni inte blir kalla?”

Allt i en mammigt bekymrad ton. Det stod väl en sådär tjugo, tjugofem reportrar på trottoaren och stampade frosten ur tårna.

Det är klart att Jämtin är medie­tränad, så hon har fått lära sig att det mest djävulska knep man kan använda mot en journalist är att låtsas vara trevlig. Å andra sidan kanske hon bara var trevlig. Kanske kände hon verk­ligen medlidande med de köldbitna medieplebejerna.

Efter de senaste veckorna skulle jag satsa mina besparingar på det senare.

Det snackas mycket om ”mediedrev” nu och det är väl som det ska. Men för mig verkar det som om de flesta som tar ordet i munnen aldrig varit drevkarlar på riktigt. De verkar tro att drevkarlar tuppar sig fram, övertygade om sin egen förträfflighet och sin uppgifts stora värde.

Så är det inte alls. Tro ett vittne som skickades ut i drevkedja redan i låg­stadieålder.

Att vara drevkarl är nästan alltid kallt och blött. Sly skymmer all sikt och ­stövlarna fastnar ständigt i granris och snår. Läbbiga saker ramlar ned innanför kragen och ganska snart tappar du all självständig förmåga till navigering. Du har ingen aning om vad du gör för nytta, om någon. Du bara trampar på i hopp om att till slut se baksidan på ett skogsbryn att bryta igenom.

Jag menar inte att ”mediedrev” är en dålig metafor. Tvärtom. Jag menar att de flesta som använder begreppet inte vet hur bra det är.

Det bästa försvaret för alla dessa ­politiska reportrar, vars arbete nu ­kritiseras, vore antagligen att de talade sanning. Att de berättade att de för de mesta inte alls känner sig som Tintin, utan snarare som någon av paret Berglins mer modstulna stornäsor: förvirrade, förbittrade, förfrusna, ­förödmjukade och näst intill ­förryckta. Det är inte blodtörst som driver mediedrevet när något hopplöst stolpskott hänger sig kvar, det är längtan efter att se ljuset ­bryta fram på andra sidan den ­jävla granskogen och bli färdig någon gång.

Men sådant klarspråk skulle skjuta journalisternas självromantisering i sank, så ingen vill erkänna. Jag tror att Jämtin sett igenom det.

Citatet

”En politiker som klagar på pressen är som en sjö­kapten som klagar på havet."

 Enoch Powell

Veckans läxa

Lär dig något intressant. I dag, banansmygen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Banansmyg

Och förresten …

... rinner vatten verkligen av en gås? Jag skulle lyssna på en ­forskare som klargjorde det, men annars har vi väl slutat att bry oss om ”forskningsrön”, särskilt ­sådana om vår egen hälsa. Så, i går, läste jag att forskare vid ­Uppsala universitet kommit fram till att man blir fet om man inte ­sover tillräckligt. Inte sedan hjärtforskare rekommenderade oss ett glas vin om dagen har jag känt sådan sympati för vetenskapen. Ju latare, desto snyggare. Det här blir ett bra år.