Vi ska vara klentrogna mot politiker – och journalister

KOLUMNISTER

Jag har alltid gillat Alme­dalsveckan. Inte av tjusiga skäl som ”demokrati” och ”öppenhet”. Almedalsveckan är ett utdraget cocktailparty på en Kiviks marknad för skattepengar och, i viss mån, idéer. Den är som vilken mässa­ som helst, det är bara det att den inte handlar om hus­vagnar, eller segelbåtar, utan om politik. Är man intresserad är det kul.

Inget att bli lyrisk över, men heller inget att ­ skämmas för.

Nu är jag inte journalist, men jag finns i branschen och jag kan läsa. Varje år skrivs något om hur anskrämligt det är att journalister åker till Visby den här veckan. Argumenten är ­alltid desamma: Att som journalist åka till Almedalen är att låta sig korrumperas. Man ska inte så intimt gnugga axlar, magar och andra kroppsdelar med makt­havare. I Almedalen tar medierna på sig ”springsjasens keps”, som Johan Croneman uttryckte det i Dagens ­Nyheter i årets bannbulla.

Det ligger något i det. Men inte bara denna vecka. Journalister och politiker är i en mening alltid polare. De kommer i allmänhet från liknande bakgrund. De ­lever i samma socioekonomiska sfär. De läser, lyssnar och tittar på ungefär samma saker. De bor i närheten av varandra, äter liknande mat och inreder sina hem på ungefär samma sätt. De tillhör, nästan undantagslöst, samma ordnade medelklass. Inte bara en vecka, utan 52 veckor om året.

Kanske borde det bli ändring på det, men hur skulle det gå till? Får man in nytt blod i medierna, blått ­eller illrött, tyder all erfarenhet på att det ganska snart blir lika roséfärgat som det ­gamla. Mitten och medelklassen har en mördande dragningskraft.

Ju fler fördömanden av Alme - dalen jag läser, desto mer undrar jag om inte problemet är ett annat: den ­ romantiska myten om journalister som står fria från allt inflytande, ser igenom allt och i varje läge går sin egen väg.

Jag tror inte på det där. Dels därför att beskrivningen mest påminner om Una-bombarens psykologiska profil. Dels därför att myten gör att en del journalister inbillar sig att de faktiskt är superhjältar, inte vanliga murvlar.

Journalister är människor. Det kommer de alltid att ­vara. Det bästa vi kan ­göra är att vara lika klentrogna mot journalister som vi måste vara mot politiker. Almedalsveckan är ett utmärkt tillfälle att öva på det.