Kvinnliga motionärer spöar mig i all idrott

KOLUMNISTER

Här är måndagens frågesport: ”Nämn en idrott i vilken undertecknad inte skulle få stryk av en hyfsat tränad, kvinnlig motionär”.

Det är en kuggfråga. Svaret är förstås ingen. Undertecknad skulle få spö så det sjöng om det i allt. Inklusive frågesport, skulle jag tro.

Med det ur vägen är det dags för måndagens ämne: damidrott. Eller, för att vara precis, verksamheten formerly known as damidrott.

Ingen begriper ju längre hur Aktuellt disponerar sin ”nyhetstimme”, så jag råkade bli sittande framför sportnyheterna. Det talades om Djurgårdens innebandylag. Först en hyfsad bit in i rapporteringen, när lite rörliga bilder kom, fick man klart för sig att det handlade om Djurgårdens damlag. Utan rörliga bilder, eller god förkunskap, skulle man inte alls ha begripit det.

Det var knappast en slump. Någon har bestämt att man inte får säga ”dam-” framför innebandy, fotboll eller handboll längre.

Jag påstår inte att det är ett stort problem. Särskilt inte för mig, som är lika intresserad av innebandy som av hembryggning. Men jag tycker att det är intressant när journalister aktivt väljer att vara otydliga.

Så vitt jag vet tävlar kvinnor och män fortfarande var för sig i de flesta idrotter. Det verkar vettigt. Världsrekordet på 100 meter för herrar är 9,58. Världsrekordet för damer är 10,49. Till och med det svenska rekordet för herrar slår det med en halv sekund.

Jag anar att det kan uppfattas som sexistiskt att göra den jämförelsen, men den råkar vara sann. Det innebär inte att damidrott i någon intressant mening är sämre eller tråkigare, bara att damer och herrar har olika förutsättningar. Tillräckligt olika för att tävla var för sig.

Ändå har sportjournalister tydligen tagit något slags redaktionellt beslut om att inte nämna det. Som om det vore en skamlig hemlighet.

Naturen har varit orättvis och ska straffas genom att inte erkännas i ord. I handling måste den tyvärr fortfarande erkännas, eftersom damer annars skulle få stryk av herrar i det mesta.

Ingen stor sak, som sagt. Men nog är det intressant när journalister, som man inbillar sig har som kall att beskriva verkligheten, medvetet låter bli att göra det. Vore man lagd åt det pompösa hållet skulle begrepp som ”självcensur” och ”offentlig lögn” ligga nära till hands.