Bildts utrikespolitik har blivit som trappstädning

KOLUMNISTER

Carl Bildt är i press­en igen. Min första ­tanke varje gång jag ser honom är ”Ja, just det ...”. Som om han ­vore en gammal bekant som jag inte stött på sedan gymnasiet, eller en oväntat återuppstånden Snoddas. Man känner igen Bildt direkt, men man har liksom låtit honom mucka från hjärnans mer aktiva delar.

Jag har ingen aning om hur Carl Bildt får dagarna att gå. Det är, utan ­tvivel, mitt eget fel. Någonstans finns med all säkerhet en ­ständigt uppdaterad nättjänst, där det är fullt ­möjligt att följa ­honom ­minut för minut med samma exakthet som kan urtvingas den senaste ­generationen navigationssatelliter. Jag har bara aldrig brytt mig om att hitta den.
 

Jag antar, i kraft av tidigare erfarenheter, att Bildt flänger jorden runt för att delta i diverse seminarier, toppmöten och samtal. Men om någon sa att han i själva ­verket sitter på Karlavägen och knyter ryamattor dagarna i ända, skulle jag ­inte kunna säga emot. Jag har ingen aning.

Intressant detta. Jag ­menar inte det senaste försöket att få ägg att fastna i hans ansikte. Det överlåter jag till dem som går i gång på sådant. Det intressanta är hur privat man kan vara som svensk utrikesminister nu för tiden.

De som fortfarande talar om Bildt gör det nästan aldrig i hans egenskap av utrikes­minister. En del avskyr honom som politisk symbol och ledare för de gamla Moderaterna. Andra älskar honom av samma skäl. De förra försöker klämma åt honom för Lundins ­oljeaffärer, eller något annat sådant. De senare använder honom som en alternativ nyhetskommentator. Men ingen nämner särskilt ofta vad han faktiskt gör. Då och då försöker sossarnas Urban Ahlin rikta strålkastaren åt det hållet, antagligen för att någon ska komma sig för att äntligen fråga honom något, men det blir aldrig mycket av det.
 

Svensk utrikespolitik har blivit som trappstädningen i en bostadsrättsförening. Förr i tiden cirkulerade lappar om saken, alla var med och det gick inte ett år utan synpunkter och debatter. Nu har städningen lejts ut på firma som sköter det efter eget huvud. Ingen talar om saken längre. Då och då när man kommer ut i trapphuset står städkillen där med en mopp. Man hejar, säger något om vädret och går vidare.

Mitt intryck är att Carl Bildt är nöjd med den ordningen. Är vi det också?