Feminister odlar fördomen att det lökiga är det goda

KOLUMNISTER

Alla sa att man måste se ”Borgen”, den danska tv-serien om en kvinnlig parti­ledare som blir statsminister. Så när jag stod hos min lokala videonasare bestämde jag mig för att göra som jag blivit tillsagd.

Nordiska thrillers har aldrig varit något man vågat hoppas på. Någonstans på vägen brukar det alltid bli fumlig buskteater, där alla huvudpersoner låter som de tuffa killarna på skolgården i mellanstadiet. Inte ens då gick man på det. Men nu hade vi just suttit igenom ”Bron” och tyckt att den var ganska bra, så lite förväntningar fanns ändå.

Det var bortkastat. Efter två avsnitt av ”Borgen” tvivlar jag på att jag orkar mer. Jag ska berätta exakt varför.

De som skrivit serien har vaga idéer om hur politik fungerar. Partiledarna är som ”Idol”-deltagare, fria att fila lite som de vill på sina framträdanden. Då och då före­läser en rådgivare för dem om de mest simpla förutsättningarna för hur en parlamentarisk demokrati fungerar, som om parti­ledarna vore på studie­besök. Och här närmar vi oss det som gör serien olidlig, inte bara halvtaskig: Sidse Babett Knudsen spelar en stats­minister som är en glad amatör.

Hon strävar egentligen inte efter att vinna, utan bara råkar göra det. När hon tagit hem valet har hon ingen strategi. Hon kallar till möten utan att egentligen veta vad hon vill. Hon blir bortspelad och sedan inplockad igen, helt utan egen kraft. Det är andra som står för planerna, hon bara hänger med.

Kanske förändras allt i senare avsnitt, men jag orkar inte vänta på det. För grunden är redan lagd och grunden är att vi ska gilla huvudpersonen, just därför att hon är aningslös, oförberedd, naiv och amatörmässig.

Det är något outhärdligt muggigt med det. I botten finns en idé. Jag tror att idén är att tafflig oproffsighet är ett bevis för att just kvinnor är goda.

Det är en fördom som odlats av feminister själva. Genom hela kvinnokampen går ett hennafärgat stråk av glorifierad oprofessionalism. Görs det musik ska det vara kastrullock och talkörer, görs det radio­program ska de låta som om de gjorts av högstadieelever i en närradiostudio. Det lökiga är det äkta och det äkta är det goda.

Det är skitsnack. Och Sidse Babett Knudsens parti­ledare borde få så mycket stryk i valet att hon begrep att hon måste sluta fjanta sig.