Dagisfröknar är som fångvaktare för barn

KOLUMNISTER

Nu ska jag berätta varför jag tvivlar på att det här med dagis är en bra idé.

Jag brukade bo vid en park. Varje morgon och varje eftermiddag tågade en dagisgrupp förbi. Den fick mig att tänka på Amerika (för alla vettiga människor säger Amerika, inte USA). I Amerika kan man nämligen fortfarande se kedjefångar marschera på led till eller från underhåll av vägar.

Bruce Springsteen skriver låtar om det.

Det som verkligen gjorde likheten slående var inte de motvilliga dagisbarnen, utan fångvaktarna. Förlåt, jag menar dagisfröknarna. Det är här det blir känsligt. För alla vet att dagisfröknar är underbetalda och överarbetade.

Jag ifrågasätter inte det.

Det jag ifrågasätter är om dagisfröknarnas låga lön och höga arbetsbelastning är det enda som är fel.

Större delen av kommunikationen med de små kedjefångarna skedde genom rytanden och skrik. En del av fröknarna, möjligen extraanställda i något åtgärdsprogram, svor frejdigt.

De små fångarna, å sin sida, gjorde vad de kunde för att inte lyssna och ställa till besvär. Det var en utmärkt socialisering, förutsatt att man tänkt sig en kriminell karriär för sin avkomma.

Nu säger ni att det är ett rysligt udda exempel. Så går det minsann inte till i er dagisgrupp. Och då kan jag bara säga grattis.

Men det här är femton år sedan och jag har sett många dagisgrupper sedan dess.

De flesta har inte varit fullt så förskräckliga. Nästan ingen har varit särskilt upplyftande.

Nu ska jag tala om vad jag tycker att man ska göra i stället.

Häromdagen satt jag på ett litet fik. In kom en dagmamma. Hon hade sex barn med sig. Två satt i vagn, de andra fyra gick. Barnen talade med varandra i vanlig samtalston. Dagmamman talade med barnen i vanlig samtalston.

Dagmamman kunde i lugn och ro handla bröd.

Hon kände sig inte ens tvungen att titta över axeln. När allt var färdigt gick de ut och dagmamman stannade ett ögonblick med vagnen.

Hon behövde varken fräsa eller gorma, hon bara stod där.

De fyra större barnen lade varsin hand på vagnen och sedan började de gå.

De konverserade stillsamt när de vek runt hörnet.

Nu säger ni att det var ett gräsligt otypiskt exempel. Ni har sett dagmammor som varit hopplösa. Jag tror er. Men jag tror också så här: vill man vänja barn vid att umgås normalt med andra människor ska man inte börja med att sätta dem på anstalt.

Man anförtror dem i stället till en person som man litar på. Då skänker man sina barn en nära relation, inte en plats i fångledet.

Dagens bunny

I Florida Keys, ögruppen utanför Floridas sydspets, finns en särskild underart av kanin som bor på höglänta områden i träskmarker. Den är utrotningshotad och kartlades så sent som på 1980-talet med hjälp av ett generöst bidrag av Playboys grundare Hugh Hefner. Dess latinska namn, Sylvilagus palustris hefneri, är ett tack till Hefners bidrag.

… och byggnad

Bastiljen i Paris började byggas 1357 på order av den franske kungen Karl V. Först femton år senare påbörjades det arbete som gav Bastiljen sitt karaktäristiska utseende som fästning med åtta torn. Byggnaden inspirerade många andra och spelade en central roll i flera konflikter. År 1417 blev den ett fängelse. Den 14 juli 1789 stormades Bastiljen av en revolutionär folkmassa och strax därefter revs byggnaden.