FRA är ingenting mot att ta över någons trädgård

KOLUMNISTER

Att ta över en trädgård som någon ­annan hittat på känns lite påfluget. Inte så lite, förresten. Det känns direkt genant. Som om man kommit på sig själv med att ­smyga upp på övervåningen under en sittande middag och nyfiket rafsa igenom värdinnans underklädeslåda.

Jaså, röd spets ... stödstrumpor ... storlek 80D ...

Trädgårdar kommer ju ­inte till av en slump, även om de mest avskyvärda trädgårdsfanatikerna gärna ger sken av att de bara kastat ut lite frön och lökar på måfå. Trädgårdar kommer oftast till genom att det ena be­slutet efter det andra läggs ­lager på lager. En del är verkligt planerade beslut som krävt inhyrning av truliga män med grävskopor. Det är trädgårdens medvetna del.

Andra är impulsbeslut: en bergbambu som råkade ­vara på rea, just när ägaren längtade till Thailand. Det är trädgårdens under­medvetna. Och så finns alla spår och rester efter ­tidigare projekt och ­impulser. Det är träd­gårdens dementa kvar­lämningar som mumlar osammanhängande om passerade liv.

En trädgård är, kort sagt, en biologisk manifestation av tidigare ägares inre. Så länge man bara är besökare i trädgården är det inte mer genant än ett vanligt samtal, förutsatt att ägaren inte valt att spegla sitt inre med trädgårdstomtar i erotiska situationer. Men om man tar över trädgården och börjar glutta under bladverk och klämma på lökar, kommer saken i ett helt annat ljus.

Till en början tänker man fortfarande som en tolerant trädgårdsgäst. Men sakta kryper det kritiska ägar­skapet över en och man börjar reta sig på en formklippt balsamgran eller en pösigt självgod plymspirea. För­resten verkar alltihop ­planerat av en vettvilling. Snart växer frågan ikapp med ogräset:

”Hur i helvete tänkte de egentligen ...?”

Utifrån den frågan formulerar man teorier och hypoteser om tidigare ägare. De blir mer avancerade, märk­ligare och, antagligen, allt mindre sanna för var dag som går. Efter ett tag ­tröttnar man på att blänga ned i någon annans själsliga avgrund. Man börjar gräva upp och rensa bort. Nya plantor baxas hem. Man gör planer, faller för impulser och glömmer bort ett hörn här och en fläck där.

Till slut känns trädgården inte alls genant, för då är det ens eget inre som oblygt sväller därute i allas åsyn.

Och så oroar vi oss för NSA och FRA.