Politiken fixade - och hade sönder - skolan

KOLUMNISTER

Det finns folk som räknar på allt, men jag har aldrig sett någon som försökt uppskatta precis hur stor del av våra problem som politiken kan klara ut. Det finns förutfattade meningar av det fina slag som kallas ideologi, där ena ytterligheten svarar ”alla problem” och den ­andra ”inga problem”. Men hur tror ni att det egentligen förhåller sig?

Nu begriper jag förstås att det inte finns något ”egent­ligen”. Världen är inte en ­ekvation. Om man så vill hänger allt ihop och då kan allt också bli politik, förutsatt att man är trångsynt nog att vilja ha det så. Men nog kan man tänka att det finns några hårda fakta. Att vissa problem helt enkelt inte skulle lösas alls, om vi inte fattade kollektiva beslut genom politiken. Och att andra problem rent faktiskt inte kan lösas av ­politik, alldeles oavsett vad vi önskar.

En del problem är ju inte lösbara problem, i någon ­reformbrunstig mening. De är bara livet som har sin gång. Folk dör, blir bedragna, misslyckas, skäms och blir rädda under alla regeringar. Det mesta man kan hoppas på i det avseendet är en politik som inte får livets naturliga jävlighet att svälla.

Vilket leder till en annan fråga, så här ett år före ­valet. Hur många problem tror ni att politiken skapar?

Skolan verkar bli en av de viktiga valfrågorna. Igen. ­ Alla är missnöjda. Lärarna. Föräldrarna. Byråkraterna. ­Universiteten. Politikerna. Eleverna själva, även om just det kanske inte är något att bry sig om. Något är fel.

Frågar man vad som är fel får man olika svar: flummet, friskolan, lärarlönerna, ­segregeringen, disciplinen. Men frågar man sig hur det har gått fel, finns egentligen bara ett rimligt svar: politiken.

Det finns mycket politiken inte rår på, men skolan har den haft i sin hand sedan åtminstone 1842. Och det i ett land där de flesta är oförsiktiga nog att ta läroplaner på allvar. Politiken fick först något att fungera, sedan fixade politiken med det tills det blev trasigt. Och nu är skolan en val­fråga. Igen.

Vilket leder till en tredje fråga: Hur många av de problem som politiken själv har skapat, kan politiken ställa till rätta? Alla? Hälften? En fjärde­del? Inga?

Jag är osäker på svaret, men har börjat bläddra i de gamla, rejäla läroböcker som finns på varje sommarloppis. Man borde kanske köpa åt barnbarnen.