Svenskens favorithumor tynger mitt blodomlopp

KOLUMNISTER

Har ni funderat på varför tidningarna alltid är fulla med statistik om läsarna?

Trettiosju procent av svenskarna föredrar att stryka på senapen före ketchupen, när de äter korv. Ett av tio hushåll kommer att byta ut minst en större sittmöbel under det kommande året. Labradoren är den mest ­populära hundrasen i Stockholm. Bara 2,8 procent tänker rösta på Centern.

Det är nyheter, kanske ni säger. Fakta. Vad ska tidningarna annars rapportera?

Visst. Dessutom går det att göra färggrann grafik på mätningar av det där ­slaget. Ofta är det någon annan som betalat för ­undersökningarna, så det är billigt material. Och ­exakta procenttal, rang­ordningar och medelvärden ger ett intryck av oantastlig saklighet.
Men är jag ensam om att känna att det är något ängsligt över alltihop? Ett nervöst sneglande i spegeln. Ett slags kollektiv självupp­tagenhet, om en sådan term går att göra begriplig. Som om vi hela tiden måste hålla koll på oss själva.

Allt oftare blir jag i alla fall nedslagen av denna statistiska självbespegling.

Jag vet inte var jag såg det, men för inte så länge sedan läste jag en undersökning, komplett med färgglad ­grafik, i en dagstidning. Den gällde vad svenskar skrattar åt. Någonstans alldeles i toppen kom skämt om ”manligt och kvinnligt”. Och jag kände hur hela mitt blodomlopp fylldes med osmium. (Världens tyngsta grundämne, om ni undrar.)
Ni vet ju precis vad det ­betyder. Det betyder skojiga monologer om att män inte har ”simultankapacitet”. ­Eller att de glömmer att fälla ned toasitsen. Det betyder en fast rollfördelning där kvinnan är en evig mamma. Listig nog att få det hon vill och alltid den som håller det hela på rätt sida om randen till katastrofen. Det betyder skämt om ”tjejsnack” och ”tjejfester” med boxvin och Leonard Cohen.

Detta är något av det ­roligaste svenskar vet, ­uppenbarligen. Manligt och kvinnligt. Så makalöst kul.
Statistik kan resultera i mycket. Till exempel i känslan att man blivit ­inlåst i ett folklustspel. Skämten har fått lite genusfernissa, den dumma blondinen har blivit den dumme karln, men i grund och botten är det samma sak. Det är ­gôbber och tjaerringer och mellan dem en helfestlig köns­klyfta.

Jag önskar att svensken hade förblivit ett mysterium.