Kolumn

Johan Hakelius

Mina grannar skäms inte för sin taktlöshet

KOLUMNISTER

Någonstans i närheten av mitt kvarter bor en person, en granne, med en stor hund. Denne person rastar denna stora hund på trottoaren. Där blir resultatet liggande i all sin prakt, ofta placerat på den exakta mittlinjen mellan fasad och trottoarkant.

Jag har försökt avgöra, utifrån färgen, vad hunden får för torrfoder. Det drar en aning åt det roströda. Frolic, kanske? Men det är bara en gissning.

När hundfekalierna är färska har de formen av en slående symmetrisk mångsidig pyramid, eller möjligen kon. Av det drar jag slutsatsen att producenten, det vill säga hunden i fråga, har ett väl fungerande matsmältningssystem som resulterar i slaggprodukter av en exemplarisk konsistens. Varken för hårda eller för lösa. Jag tycker mig också ana att sagda hund har en förstående och hänsynsfull husse, eller möjligen matte.

Det händer ju att man ser otåliga ägare som rycker sina hundar i kopplet, när hundarna sätter sig på huk på ställen som en konventionellt lagd omgivning kan anse olämpliga. Då blir resultatet lätt en utdragen sträng av exkrementer, oändligt mycket mindre estetiskt tilltalande än min grannes, eller snarare min grannes hunds, harmoniska pyramider.

Tråkigt nog tycks många av mina andra grannar sakna den takt och hyfs som man borde kunna kräva av folk i en stadsdel som - låt oss inte hymla - anses höra till de bättre. Det dröjer nämligen sällan länge förrän hundens omsorgsfullt konstruerade rymdgeometriska figurer utsätts för direkt skadegörelse.

Någon tar sig regel- mässigt rätten att sätta en fot mitt i skapelsen. Det händer att vandalerna använder tillhyggen: Populärast är att hänsynslöst rulla en cykel rakt igenom hundens skulpturala träck och på så sätt sprida materialet över flera meter av trottoaren.

Det trots att min omtänksamme granne med hund alltid är så noga med att låta sitt djur göra sitt behov mitt på trottoaren. Inte i ett skymt hörn och aldrig i rännstenen. Alldeles mitt på trottoaren.

Hur svårt kan det vara att kliva runt ett så tydligt hinder?

En del skäms inte ens för sin taktlöshet. De skyller sitt klumpiga klafsande i av- föringen på hunden och dess ägare. Det rör sig antagligen om den sortens kälkborgare som betraktar graffiti som skadegörelse, snarare än konst, också.

Stockholm har blivit kallt.