Mycket kan kallas kris – men inte politikens knas

1 av 5 | Foto: Lotte Fernvall
Vår så kallade regeringskris borde snarare kallas regeringsknas, tycker Johan Hakelius.
KOLUMNISTER

Jenny har en skönhetssalong i Stockholm och en ”degenererad” ­älskare som heter Jack. Jenny har också en dotter, Nelly, som är satt i fosterhem i en småstad. Jenny tar kontakt med sin dotter och det hela slutar i elände. ­Älskaren Jack super ned Nelly och ­förför henne. Nelly tvingas lämna den trygga småstaden och sin snälla fostermor Ingeborg. Jack skjuter sig på öppen gata.

Det är, enligt Svensk filmdatabas, handlingen i korthet i Ingmar Bergmans ­debut som regissör, filmen ”Kris” från 1946. Och på tal om kris:
När digerdöden drabbade Europa i mitten av 1300-talet dog kanske hälften av Europas befolkning. Den ekonomiska tillväxten, som puttrat på i århundraden, vändes i tillbakagång. Samtidigt ­inleddes den ”lilla istiden” och de överlevande fick ­vänja sig vid kyla och regn, sämre skördar och längre vintrar. Krisen uppfattades av många som ett straff. ­Judar brändes på flera ­ställen levande på bål.

Mindre överväldigande, men ändå omvälvande, är Karin Boyes självbiografiska roman ”Kris”. Där går Gud under. Huvudpersonen ­Malin plågas av sitt samvete och känner att hon är på väg att ”dö den andliga döden”. Det som räddar henne är till slut förälskelsen i Siv. Men lesbisk kärlek är en inte alldeles okomplicerad räddning att sätta på pränt 1934.

Det var två år efter Kreuger­kraschen och fem år efter den stora depressionens början. I USA steg arbetslösheten till över 20 procent, industriproduktionen sjönk med nästan hälften och ­utrikeshandeln med 70 procent. I Sverige fick många se sina besparingar utplånade och statsminister C G ­Ekman tvingades avgå.
Drygt fyrtio år senare drog Stig Larsson – den ­riktige, inte deckarförfattaren – Horace Engdahl, Ola Billgren och några andra högpannor igång tidskriften ”Kris”. Deras främsta syfte var inte att bidra med lite glättighet i den svenska ­offentligheten. ”Kris” handlade om sådant som varat och intigheten, dekonstruktion och modala system.

Detta som en påminnelse om vilken spännvidd av allvar – offentligt och privat, globalt och individuellt, ekonomiskt, politiskt, ­religiöst och intellektuellt – som begreppet ”kris” omfattar. Och om att vår så kallade regeringskris, som inte förändrar ett dugg för de flesta och mest består av tillmälen, snarare borde kallas regeringsknas.