Tillbaka till Stockholm - med utklädda vuxna

KOLUMNISTER

Timme efter timme på E4:an. Skåne, Småland, Östergötland, Sörmland. Inte ett vägarbete, inte en luskusk, knappt ens en tjeckisk långtradare i vänsterfil. Man är Kirk i stjärnflottan och USS Enterprise svischar på i warp-hastighet, medan Alan Bennett läser sina egna dagböcker i högtalarna.

Tills Essingeleden. Där, på löpavstånd från hemma­basen, slår det stopp. Som vanligt. Och man försöker spela oberörd. Som vanligt. Och tålamodet tryter. Som vanligt. Och man tror att man hittat en genväg. Som vanligt. Och så sitter man fast på Fleminggatan i stället­. Som vanligt.

Det är då jag märker det.

Jag kanske ska börja med att berätta att jag inte har ­varit i Stockholm sedan ­februari. Och ni vet hur det kan vara när man inte har varit hemma på länge. Portkoder försvinner ur skallen och man får dra ut tre lådor innan man hittar den med osthyveln i.

Man har blivit främmande, helt enkelt.

Och Fleminggatan. Möjligen Stockholms tristaste ­gata av format. Jag tror inte något egentligen förändrats sedan februari. Men där ­sitter jag, med nästan tre månader på landet innanför pannbenet och känner mig än mer som kapten Kirk. Men efter att ha strålats ned på en ny, obskyr planet.

Hur fan ser folk ut?

En kille i trettioårsåldern hasar förbi i en luva som verkar ha tovats på hem­slöjden med en tekanna i åtanke. Han bär pool-­turkosa gymnastikskor och ett par gamla smokingbyxor med revärer.

En mamma kommer hand i hand med en sexårig dotter. Dottern har håret uppsatt och kjol, som en docka. Mamman har kalasbyxor, en för liten jacka och en stor axelremsväska i rosa glitter.

En familj. Pappan har knälånga shorts, för det är tolv grader varmt.

Jodå, man får se ut precis som man vill. Det är inte det. Men de här utstyrslarna är väldigt uttänkta. Kan man inte få ta det på allvar? ­Något betyder det väl?

Varför för små, eller för stora kläder? Varför allt glitter? Varför det för­pubertalt chockrosa och turkosa? Varför kortbyxor och tok-kombinationer?

Det slår mig att jag i ett par månader nästan bara sett folk som, om de är vuxna, klär sig som vuxna. Och att Stockholm ser ut som en stad full av överåriga, föräldralösa barn, som hittat utklädningskistan på vinden.

Stad och landsbygd. Det sägs att klyftan där­emellan bara blir större.