Nu längtar jag efter lojt obestämda åsikter

För inte så länge sen ville folk föra ”samtal” i den offentliga debatten. Nu är det tvärtom. Nu härskar kulten av kompromisslös enhögdhet.
För inte så länge sen ville folk föra ”samtal” i den offentliga debatten. Nu är det tvärtom. Nu härskar kulten av kompromisslös enhögdhet.
KOLUMNISTER

Jag undrar om det började med Beatles, eller kanske Elvis. Kulten av att vara besatt, alltså.

Hänger ni med? Det är två led här. Först kulten av artisten i sig. Sedan kulten av själva fenomenet att tillbe en artist som en gud.

De verkar ha uppstått nästan samtidigt, besattheten och besattheten av att vara besatt. Ofta får man intrycket att det verkligt viktiga, för att inte säga ädla, är det senare. Man ska vara besatt. I vem spelar mindre roll. Mattas en stjärna, är det bara att leta upp en ny att dyrka.

Så uppstår ”fans”.

Förresten är det klart att det inte började med Beatles eller Elvis. De var bara avstampen för den moderna versionen. Man kan spåra hyllandet av besattheten genom romantiken och sedan hela vägen tillbaka till de gamla grekerna. De som uppfann civilisationen, inte belånade den. Men i våra dagar har besattheten sprängt alla gränser.

Minns ni när ”tönt” var en otvetydigt negativ term? Det var innan ordet nästan försvann ur svenskan och ersattes av det amerikanska ”nerd”. Nörd, om man vill försöka värna något slags modersmål. Nörd blev ganska snabbt något helt annat än tönt. En nörd var visserligen töntig. Spinkig och glas­ögonorm, i de flesta fall.

Men nörden var också uppfylld av något visst ämne. Geologi, vexillologi, kampanologi (googla, latmaskar!). Ju mer udda desto bättre. Nörden var besatt.

Och plötsligt hade den som tidigare var en trist tönt fått ungefär samma status som romantikens poeter, med sina tjusiga hårsvall, uppknäppta skjortor och rörande klumpfötter.

Nu har besattheten nått politik och finkultur också. Man märker det om man drar sig till minnes att ”fans” är kort för fanatiker.

För inte så länge sedan ville folk i offentligheten gärna förklara att de helst av allt deltog i ”samtal”. Om de verkligen gjorde det är en annan sak, men det som ansågs fint var att kunna ge och ta, ompröva sina ståndpunkter och kompromissa. Nu är det precis tvärtom. Alla är besatta av sin sak: rasifiering, för invandring, mot invandring, feminism. Och det fina består i att aldrig ge sig en tum. Att förklara att folk med andra åsikter, rent av annan hudfärg eller annat kön, inte ens är värda att lyssna till.

Det är fanatism och besatthet upphöjd till dygd. Kulten av kompromisslös enögdhet.

Jag kommer allt oftare på mig själv med att längta efter lite lojt obestämda åsikter, formulerade med förströdd självdistans. Ett samhälle av nördar suger musten ur mig.

Dagens byggnad

Ruinerna efter den rasade kampanilen 1902.
Ruinerna efter den rasade kampanilen 1902.

Markuskyrkans kampanil i Venedig uppfördes först på 800-talet som ett vakttorn eller en fyr. Nuvarande klocktorn fick sin form på 1200- talet, men har byggts om många gånger. Senast mellan 1902 och 1912, efter att kampanilen helt kollapsat.

Dagens fakta

Endast en varelse dog när Markuskyrkans kampanil rasade 1902. Det var vaktmästarens katt.