Tacka dina gener för lyckan – och olyckan

Det är samma sak med lyckan. Johan Norberg har just skrivit en bok om lycka.

Jag har inte hunnit läsa den än, men att vara rik, frisk och aktiv med goda vänner och någon att älska ska vara bra för lyckan, har jag förstått.

Det låter vettigt, på ett uppfriskande småborgerligt sätt. Fast sedan töms ishinken över skalpen: Enskilt viktigast av allt är ändå generna. Inte nog med tunnhårighet, fotsvamp och divertikulit, alltså. Vi ärver surhet också.

Man kan tappa sugen för mindre, om man nu är genetiskt disponerad för tappade sugar.

Vad ska vi göra med de förbannade generna?

På den tiden då jag satt instängd i små rum och ältade filosofi med andra tjugoplussare, dök den ”fria viljan” upp med närmast förutbestämd regelbundenhet. Den radikala ståndpunkten var att det inte fanns någon fri vilja. Den lite mossigt romantiska att den visst fanns. Det hela utmynnade alltid i vaga resonemang någonstans i fysikens svagströmmiga yttermarker, som ingen visste något alls om.

Sedan brukade vi gå och fika och alla – determinister som indeterminister, kompatibilister som inkompatibilister och allt vad det hette – valde kaffesort och tilltugg med största omsorg, fullt övertygade om att deras val var verkligt, fritt och eget.

De som såg den fria viljan som ett påhitt av samma intellektuella klass som bilbingo, kan förstås ha haft rätt ändå. Men de insåg i alla fall att livet skulle bli outhärdligt om de inte till vardags betedde sig som om de kunde välja.

Precis så tror jag att vi ska göra med lycko- och olyckogenerna.

När Johan Norberg intervjuades i den här tidningen för inte så länge sedan gav han tre enkla råd för den som vill bli lycklig: Var aktiv, minns det du är tacksam för och försonas med dina ovänner.

Ni känner kanske igen tankegångarna, till exempel från Nya Testamentet, men det viktiga är inte det. Det viktiga är att de ger det enda vettiga svaret på frågan hur vi ska hantera generna:

Skit i dem. Var trevlig. Var glad.