Jag fryser – och det är våra galna förfäders fel

Snart har ännu ett år gått utan att du har tagit dig igenom Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Du behöver inte rodna, du är inte ensam och förresten blir man ändå inte trodd om man påstår att man orkat de sju volymerna från Swanns värld till tidens återfinnande.

Scenen alla kan, även om nästan ingen läst den, är när berättaren doppar en madeleinekaka i lindblomste och slungas tillbaka i minnen av doften och smaken. Alan Bennett har skrivit den bästa kommentaren till det där: när Englands drottning läser om kakdoppandet i Bennets underbara lilla bok ”Drottningen vänder blad”, kan hon inte låta bli att undslippa sig ett konstaterande: ”Snuskig vana”.

Det sägs att Proust från början lät berättaren doppa en vanlig skorpa i teet, men att förläggaren satte en madeleinekaka i hans tassar. Det blev tjusigare så. Inte vet jag om det är sant, men det är en historia med poäng:

Om det hade varit sirapslimpa med Kalles kaviar som doppades i en kopp O’boy, hade ”På spaning” blivit en annan bok, då?

Antagligen.

Fast det är ju inte bara tjusiga saker som utlöser tjusiga stämningar. En del otjusiga saker utlöser tjusiga känslor hos så många, att de otjusiga sakerna nästan blivit tjusiga. Om ni hänger med. Lukten av jästa sopor en sommardag på Manhattan, till exempel.

Och så finns förstås de mindre tjusiga känslorna. Lars Gustafsson har skrivit om vad doften av vått ylle i en skolkorridor kan ställa till med.

Avgrunder kan öppna sig för mindre. Häromdagen gjorde de det.

Jag satt på ett av alla dessa flådiga fik och försökte le tappert mot min macchiato genom novemberskymningen. Det gick ganska bra. Men så tittade jag upp och vid disken stod någon med en axelremsväska. I själva remmen satt en reflex. En alldeles vanlig, enkel reflex som skulle likna en snöflinga.

Antagligen utdelad av Trafiksäkerhetsverket, eller något försäkringsbolag som vill slippa ännu mer pappersarbete.

Då brast det.

Över mig vällde 42 år av galonbyxor, skoterkängor, toppluvor, tumvantar, raggsockor, långkalsonger och arktiskt jävla grådask.

Vad var det för fel på våra förfäder, som fick för sig att följa inlandsisen i hälarna, rakt in i mörkret? Det skulle antagligen kunna bli en romansvit, det också. Men jag tror jag nöjer mig med en ljusterapilampa.