Vad är väl en datorkrasch – det kunde ha varit värre

KOLUMNISTER

Min dator tvärdog häromdagen och jag ägnade de första sekunderna efter kraschen till att fundera på om det var värt ett psykbryt ­eller inte.

Ja, hela mitt jobb fanns på datorn. Japp, alla bilder. Nej, jag hade inte backupsäkrat och låst in den externa hårddisken i ett bankvalv i Schweiz.

Jag hade helt enkelt tappat en jävla massa information. Ergo: mitt liv skulle bli lite, för att inte säga mycket, jobbigare den närmsta tiden.

Det gäller att ha ett trick för att inte tappa fattningen i de här situationerna.

Jag brukar tänka på Kenneth.

Kenneth och jag träffades för fyra år sedan i Colle Oppio-parken i Rom. Vi var där av ganska olika skäl.

Jag brukade tillbringa eftermiddagarna med en tidning blickandes ut över Colosseum i en rätt slapp syd­europeisk äh-jag-gör-det-i-morgon-vardag.

Kenneth var också ny i Rom. Han ­hade kommit från Nigeria via den ­politiska skamfläcken Lampedusa, en ö utanför Sicilien där båtflyktingar bokstavligen packas ihop i ett ­läger i väntan på asylbesked.

Kenneth var svart, papperslös och rullstolsburen.

Vi började prata en dag – han berättade att de flesta brukade resa sig och gå när han närmade sig deras parkbänk – och efter ett tag presenterade han mig för sina vänner som höll sig en bit bort.

De var män från olika länder i öst- och centralafrika och hade alla sina egna historier om inbördeskrig, svält och skammen över att inte kunna skicka hem pengar till sin familj eller hemby.

Vi bestämde att jag skulle skriva en artikel om dem och jag frågade vilken tid vi kunde ses dagen därpå. ”Kom när du vill, vi ska ingenstans” för­klarade William.

Han var från Khartoum i Sudan och bodde i parken liksom de andra. Jag skämdes över att jag inte hade förstått det.

Jag hade aldrig blivit direkt empatiskt engagerad i några intervju­objekt tidigare (av naturliga skäl; de allra flesta var överbetalda fotbollsproffs i 25-årsåldern) och jag skulle kanske inte påstå att vi blev vänner. Men vi blev bekanta i alla fall.

Till slut kom dagen då jag skulle åka tillbaka till Sverige. Dagen innan avresan gick jag till Colle Oppio, men Kenneth var inte där. ­Antagligen hade han skeppats iväg från Italien, det hände med männen i parken under hela ­våren.

Vi sågs aldrig mer, men jag har tänkt intensivt på min flyktiga vänskap i Rom ­under veckans dator­inferno.

Det kunde varit så mycket värre.

Jag kunde ha varit ­Kenneth.

Frågetecken

Elisabeth Ohlson Wallins bild där kungen och hans vänner äter pizza på Camilla Henemark samtidigt som ­Silvia sopar nazismen under mattan är inte direkt subtil ”vad är budskapet-konst” och möjligen borde den ha kommit för två år sedan ­under namnet ”Året med kungahuset – den barn­förbjudna delen”. Det enda riktigt provocerande är att folk fortfarande blir provocerade.

Utropstecken

Den Internationella encyklopedin över mental hälsa betraktar ”intensivt internetanvändande” som en ­potentiell psykisk störning. Man stöder sin tes i undersökningar av barn som visat på aggressivt och våldsamt beteende när föräldrarna tar deras onlinespel ifrån dem. Äntligen han man fått en vettig förklaring till ilskan över dåliga publika trådlösa nätverk. Äntligen har man fått en diagnos.