Dagens namn: Vega
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Johanna
Frändén

Nu är Mello en del av etablissemanget

I helgen kuskar Melodifestivalen vidare. En gång i tiden för inte så länge sedan var det årets mest pinsamma tillställning.

Det var innan vi omfamnade spektaklet som en del av allt det ljusa och fräscha.

Det var verkligen inte bättre förr, men det var faktiskt lite roligare.

Det är svårt att säga vad som kom först. Jag tror att det började med att allt fler svenskar lyfte på plastfunkismattan i köket och hittade en vacker parkett från förra sekelskiftet därunder. Det var 00-tal, man slet bort de daterade materialen och ringde en hantverkare för att få ordning på torpet.

Det plastiga var fult. Det fula skulle bort.

Efter ett tag hade den svenska medelklassen renoverat bort alla minnen om det lite töntiga land de en gång föddes i. Till slut kändes varenda furubaserat LO-hem som outhärdlig kitsch.

Melodifestivalen fyllde länge en samhällelig funktion här. Den blev en färgglad tonartshöjning mitt i den ­bistra vintern, ett andningshål för puritanerna och en fristad för några få frälsta.

Men framför allt; det blev den dåliga smakens revansch på ett parkettgolvsgalet Sverige.

Och i några år förde capuccino­färgade fondväggar och vita orkidéer en oviss kamp med lördagkvällarnas tutt- och rumpchocker i de svenska hemmen om att få definiera det här landet.

Men så hände något. Utan att någon märkt hur det hade gått till hade de båda idealen plötsligt gift sig med varandra. Melodifestivalen slutade vara en småvulgär motkraft mot det stela etablissemanget och blev i stället dess bästa forum.

Schlagerprofiler och representanter för regeringspartierna började ogenerat mingla ikapp, och båda ­sidor laddade upp bilderna på sina sociala nätverk varvat med hemma hos-foton på stenar med bevingade ord på latin.

Budskapet från båda håll var tydligt: Vi är som ni och ni är som vi (och delfinal tre framför en tacobuffé är trots allt ett hundra gånger roligare lördagsnöje än att typ gå på ­teater).

Mellofieringen av Sverige var inte en motreaktion mot ett luftigt och rostfritt ideal som gav alla utan egen städhjälp svår ångest. Den hade blivit en självklar del av det.

Jag har verkligen inget emot Melodifestivalen. Jag kommer kanske att kasta ett öga i helgen också.

Men jag minns tider då man satt med skämskudden framför ”schlagern” och gick till jobbet på måndag och svarade ”jag var på bio” när ­någon frågade vad man gjort i lördags.

Då var Melodifestivalen ett finger i ansiktet på den ängsliga självmedvetna medelklassen.

Nu är den Mello – med rätt att ­styra våra spellistor i datorn hela ­våren.

  • Aftonbladet

?

Jag kommer ofta på mig själv med att fantisera om ‧alla otvättade händer som tagit i äpplena i fruktdisken, eller hur många förkylda ‧nunor som nyst på salladsbuffén på bricklunchen.

Jag trodde att jag var lite ensam om den här nojan, men så kom lasagne-gate och folk tappar fullkomligt koncepterna.

De har ätit en stackars död häst.

Tänk vad som ska hända när det uppdagas att de tidigare faktiskt ätit död ko.

!

Ni hörde att en meteorit var två minuter från att slå ner i Malmö i veckan. TVÅ ‧MINUTER. Så då träffade den väl typ Arlöv då, tänker man. Icke. Den slog ner i Uralbergen.

Två minuter är med andra ord ganska mycket i rymden. Lite som att man skulle springa hundra meter på två minuter och tio sekunder. Bara två minuter efter Usain Bolt.

Men allt är ju relativt. Eller inte.

Johanna Frändén

Visa fler
Om Aftonbladet