Jag hamnar i korsförhör om de kluvna topparna

KOLUMNISTER

En evighetslång sommar är över och en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra: Klippa sig och skaffa ett jobb, eller i alla fall återuppta det gamla.

Men mest av allt klippa sig.

Hon är i min ålder och har ett tjockt mörkbrunt Medelhavssvall som glänser så det bländar mig när jag slår mig ner i frisörstolen. Hon börjar direkt:

– Oj, ditt hår är väldigt ­poröst, vad har du gjort?

Jag stålsätter mig och ­säger så neutralt jag kan:

– Brasilien, Korsika och Costa Brava i sommar. Lite för mycket sol, du vet.

Hon suckar olyckligt, ­studerar min skandinaviska man ytterligare och skär­skådar mig i spegeln igen, uppfordrande.

– Ja, och lite gamla blonda slingor och plattång ibland, piper jag fram.

Jag borde så klart ha en ­ordentlig frisörrelation i mitt liv, byggd på många års förtroende, skvaller och rabatter på hårprodukter. En sån som KÄNNER ens hår och vet ens innersta hemligheter. Jag är ju kvinna, 30-nånting, och för guds skull känd från tv.
Men nej. Jag har länge ­letat efter den rätta och det lär ­inte bli den här heller.

Hon konstaterar att vi måste ta minst tre centi­meter på längden (”det ­kommer ändå gå av annars”) och undrar om jag använder hårinpackning.

– Ja, säger jag, och möter skamset hennes blick i spegeln.

Jag försöker styra in samtalet på något annat, Brad och Angelina har ju gift sig, och händer det nåt kul här i Barcelona i helgen?

Men inget hjälper. Det här är inte längre ett besök på en skönhetssalong, inget ­litet ”treat” inför den ­glåmiga hösten. Jag har hamnat i ett korsförhör om mina kluvna toppar och jag sitter på de anklagades bänk. Min tillfälliga frisör har förklarat krig mot mitt hår och ytterst ansvarig är jag.
Och här någonstans blir jag förbannad och min självförsvarsarmé vaknar till liv. Jag letar febrilt efter en lämplig arena för motattack. Har hon en vulgär tatuering kanske eller bär hon förrförra säsongens glasögonbågar?

Men innan jag vet ordet av håller hon upp en spegel för att visa resultatet.

– Hrm, fint, mumlar jag och tittar ner i golvet.

– Det var det bästa jag kunde göra. Det blir 37 euro, förklarar hon medlidsamt och undrar om jag vill ha ett kvitto.

– Si gracias, säger jag och skyndar mig ut på gatan.

Tårarna bränner bara lite bakom ögonlocken.