Plötsligt blev alla experter på unga män

Vid ungdomsfestivalen We are Sthlm i Kungsträdgården i Stockholm inträffade ett flertal sexövergrepp mot unga tjejer.
Vid ungdomsfestivalen We are Sthlm i Kungsträdgården i Stockholm inträffade ett flertal sexövergrepp mot unga tjejer.
KOLUMNISTER

Vad var det egentligen som hände i Köln och Kungsträdgården? I media ­menar jag.

Det som alltid händer i Sverige; två debattlag bildades och det var bara att välja läktare. AIK eller Djurgården, place your bets!

Sen började en hård match om vems verklighetsbeskrivning som skulle vinna.

Det finns två uppenbara fallgropar när man pratar om kvinnors utsatthet i världen; att förneka geokulturella faktorer och att tro att kvinnoförtryck är något som händer ”där borta”.

Debatten efter festivalen i Kungsträdgården lyckades självklart trampa ned i båda.

Så vi tar det från början:

När det kommer till ekonomi och självbestämmande har kvinnor i Norden en särställning internationellt, tack tidigare generationers kvinnor som tagit striden! Pratar vi om utsikterna till skolgång är Nepal och länderna söder om Sahara absolut sämst att födas i om du är (fattig) kvinna och att få röra dig fritt utan en manlig förmyndare är i Saudiarabien nästan omöjligt.

Det här borde inte vara några kontroversiella uppgifter. Det handlar om lagar och rättvisa och brist därpå. Kultur, om man så vill.

Efter Köln och Kungsan hände emellertid något annat i svensk debatt. En hel hop tyckare blev självutnämnda experter på att tolka gruppbeteende hos unga män från Nordafrika, Syrien och Afghanistan. Det var ett kompetensområde som man inte alls visste att svenska ledarskribenter satt och tryckte på.

De mest hårdföra individromantiker var plötsligt fullblodiga fältsociologer och drog lustfyllt likhetstecken lite här och var. Mellan bristen på kvinnor på ­arbetsmarknaden i hemlandet och benägenheten att våldta. Från uppväxten i ett talibanskt skräckvälde till självklarheten i att tafsa på okända tjejer på stan.

Allt utifrån hobbylogiken ”det känns som att det ena borde legitimera det andra”.

Jag vet att det till viss del görs av omsorg om sådana som jag; kvinnor som rör sig i det offentliga rummet och är trötta på att ­vara rädda.

Nu är ju nationella kulturer aldrig så rätvinkliga, man får sällan helt ihop dem åt något håll. Det räcker att titta sig i spegeln.

Varför har vi aldrig haft en kvinnlig statsminister när ett ­tiotal afrikanska länder har det?

Hur kan Pakistan 2015 ha fler kvinnor som hörs i media än ­Sverige? Och varför fick Schweiz kvinnlig rösträtt först 1979 (i vissa kantoner 1990)?

Kan man undra.

Man kan också tänka sig att när man är 16 år och har lämnat ett hemland i ruiner, sett medpassagerare drunkna i Medelhavet, hamnat någonstans där ingen vill ha en och ­inte har en enda familjemedlem att prata med – kanske är inte ens agerande i den situationen helt representativt för ­rådande normer i hemlandet. Det där stora mellan Marocko och Afghanistan.

Lär!

n En mängd organisationer arbetar för att förbättra ­flickors situation runt om i världen. På Unicefs hemsida kan du lära dig mer, bli månads­givare och ge fler flickor chansen till skolgång.

unicef.se/fakta /diskriminering-av-flickor

Läs!

n I boken ”Det här är vår tid” berättar Fanny Härgestam ­fyra tunisiska kvinnors historia efter den arabiska våren. Vi får följa en ung änkas jakt på det första egna jobbet och tre stridbara parlamentsledamöter i färdigställandet av den nya grundlagen. Allt medan de äkta männen sköter hemmet och barnen.