...och den räkningen blir inte att leka med

KOLUMNISTER

Svartjobb är inte bara moraliskt förkastligt, det är också ett samhällsfarligt judasbeteende, ett svek mot vår välfärd. Ändå jobbar folk svart så att det skriker, och folk hyr dem.

Var man än ser står en polack och hamrar. Hantverkare sjukskriver sig och fixar bekantas kök, det fixas och trixas och smusslas. Svarta pengar är en del av ekonomin, vare sig man gillar det eller inte.

Frågar man varför blir svaret att det inte lönar sig att jobba extra, pengarna går bort i skatt. Bostadsbidragen sänks, det går inte att jobba sig rik.

Vad väljer du om du har ont om pengar – 200 vita kronor eller en svart tusenlapp?

Folk är uppenbarligen villiga att betala skatt men bara till en viss gräns, därefter tar de lagen i egna händer.

Dessvärre är det en gammal sanning att staten kan lura dig men inte tvärtom.

Ett bokföringsbrott ger fängelse medan statens Teliaaktier nu är nere i en tredjedel av sitt ursprungliga värde. Och pensionspengarna, som vi betalat med vår skatt, smälter undan som en isfläck i fondsolen.

Något sjukt är det. Frågan är om felet ligger hos svartjobbaren eller systemet.

Vore det inte bättre om folk kunde tjäna på att jobba extra? Och tänk om arbetsgivarna kunde anställa folk utan att gå under av alla avgifter. I dag är det avdrag hit och bokföring dit.

Jo, jag vet, skatterna behövs för att betala vår välfärd. Utan dem får vi ingen sjukvård eller omsorg och vägarna kollapsar till svarta hål. Problemet är att det spelar ingen roll hur mycket vi än betalar, det fungerar ju ändå inte. Köerna till sjukhusen är månadslånga, det finns inte en spänn till ungar med psykproblem, gamlingarna sitter och tynar bort i sina ostädade vårdhem.

Nog är det märkligt. En tysk kan försörja hela sin familj på en lön medan ett svenskt par kan jobba skjortan av sig utan att få en spänn över. Här är maten svindyr jämfört med övriga Europa. Elbolagen chockhöjer sina priser och skriker energikris trots att det dräller med älvar.

Vad är det för fel?

Tja, en teori är att vi är för få i ett alltför stort land. Det finns en gräns för hur mycket var och en kan betala. Om en stor del av befolkningen dessutom är sjuk, arbetslös, gammal eller allmänt trött så går det ju åt skogen. Utan pengar och utan folk som har lust att betala så är det bara att gilla läget och rätta mun efter matsäcken.

Då går det inte att ha full service i varenda vrå av Sverige. Då är det dags att omprioritera, lägga ned Norrland, förbjuda folk att sjukskriva sig och privatisera allt som går. Och hur kul är det?

Nej, det är mycket hyckleri. Alla vill ha allt hela tiden, men när det gäller vill få ge. Smärtgränsen verkar vara nådd. Det är kanske dags att börja fundera över hur framtidens Sverige ska se ut. Vem ska betala kalaset, du, jag eller en svartjobbande polack?

Bara en sak är säker, till slut kommer någon att stå där med Svarte Petter i hand. Och den räkningen blir inte att leka med.

Johanne Hildebrandt