Passivitet är värre än ett halvdant ingripande

KOLUMNISTER

Å

terigen får vi se satellitbilder som ska överbevisa världen om att Irak måste anfallas.

Förra gången USA skulle kriga mot Irak, 1990, så påstod Bush seniors regering att de förfogade över satellitbilder. Men då var de hemliga. Irak hade då gått in i Kuwait och bilderna påstods visa att 265 000 irakiska soldater och

1 500 stridsvagnar som samlades vid gränsen till Saudiarabien. Men när en driftig reporter i Florida, Jean Heller, köpte de bilder en kommersiell satellit tagit över området med trupperna visade de - ingenting. Där fanns inga soldater, bara vägar fyllda med sand. Ett år senare erkände Powell att det var något fel med siffrorna. Den massiva truppsammandragningen fanns ej. Men då var kriget redan utkämpat.

Denna sedelärande historia berättar journalisten Maggie O"Kane i The Guardian. Där påminns vi också om historien med kuvösbarnen. Irakiska soldater påstods kasta ut bebisar från kuvöserna på Kuwaits sjukhus.

Historien var fabricerad av den amerikanska reklambyrån Hill&Knowlton som var anlitad av Kuwaits regering för att förmå USA att ingripa mot Iraks ockupation. Reklambyrån hade till och med lejt sex vittnen och preparat dem med rena lögner. En 15-årig flicka grät inför USA:s kongress och berättade om hur hon sett spädbarnen dö. Det visade sig att flickan aldrig arbetat på det påstådda sjukhuset. Allt var en propagandalögn.

Det finns många liknande historier. Bara en sak är säker, man kan egentligen inte lita på en jäkel. Tyvärr.

I krig finns inga hjältar eller rättfärdiga sanningar. Det handlar mest om ett dåligt alternativ som ställs mot ett mindre dåligt.

Vi kan sitta här och gnälla över USA:s krigshets, men själva är vi inte direkt berömda för vår initiativförmåga.

EU och FN var för lama att ens ta hand om kriget i före detta Jugoslavien, vår egen bakgård. Allt man förmådde var att skicka lite mat till de omringade städerna så att folk fick äta innan de sköts ihjäl. År ut och år in hoppades bosnierna på att omvärlden skulle ingripa. Förgäves.

Det skulle förhandlas med Milosevic, trots att han blåljög och fullständigt struntade i alla överenskommelser. Men så grep USA in och kriget tog slut, liksom i Kosovo. Det blev inte perfekt utan en dyrbar fred som bevaras av väst. Men det blev i alla fall bättre.

Likadant i Afghanistan. Hade det varit bättre om talibanerna funnits kvar vid makten? Är det bättre om diktatorn Saddam sitter kvar?

Historien har gång på gång lärt oss att passivitet är värre än ett halvdant ingripande. FN, som nu ska lösa alla problem, struntade i Rwanda. Det ledde till den värsta slakten i modern historia. Nu är Libyen (!) valt till ordförande i FN:s människorättskommitté.

Kan man verkligen ta en sådan organisation på allvar?

Fredsaktivisterna må sitta och slå på sina tamburiner. Och visst är det bäst med förhandlingar och överenskommelser. Men världen är full av krigsherrar, gangstrar, som inte bryr sig om något annat än makt och rikedom.

Jag är rätt glad över att det finns ett något bättre alternativ som orkar bry sig. Det kunde faktiskt vara värre. Hur skulle världen sett ut om Sovjet vunnit det kalla kriget?

Nastrovija.