Är det verkligen fred vi vill ha till varje pris?

KOLUMNISTER

Är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris? Många har åsikter, få vet vad de talar om. Under gårdagens globala fredsdemonstrationsfest höjdes dock en tunn men kompetent röst.

Den kom från ett 80-tal exilirakier som demonstrerade utanför Iraks ambassad. Budskapet var enkelt och klart: ”Saddam Hussein måste bort till vilket pris som helst. Om det krävs ett krig så må så vara. Irakiska folket måste befrias från diktatorn. Hjälp oss.”

Ett par timmar senare rullade fredsmarscherna fram över världen med höjda plakat. Då var tonen annorlunda. Det ska vara fred till varje pris och Bush är en galen mördare. Ungefär.

Men vem är egentligen den största skurken i Irak, Saddam Hussein eller George Bush?

Saddam startade kriget mot Iran. (1980-1990) En miljon unga män dog på båda sidor. De som inte ville kriga sköts för desertering. 1991 anföll Irak Kuwait. FN inledde sanktioner som fortfarande gör att det är brist på mat och medicin i Irak. När de allierade anföll Saddams trupper bombades Bagdad. Kvinnor och barn dog av amerikanska ”smarta” bomber.

Men. Den elfte april 1991 avblåste FN kriget på villkoret att Irak lovade att göra sig av med alla massförstörelsevapen. FN:s vapeninspektörer skulle övervaka avtalet. 1998 la Saddam ned samarbetet eftersom han ansåg att inspektörerna var amerikanska spioner. De lämnade landet. Först år 2002 släpptes de in igen. Inga massförstörelsevapen har hittats, men man har inte letat överallt. Många frågor kvarstår, som Hans Blixt uttryckte det.

Så frågan är: Vem är det som borde ta ansvar för sitt folk och med all kraft försöka undvika ett krig? Det är inga stora eftergifter som krävs av Saddam Hussein, bara att han håller det avtal han ingick för tolv år sedan. Att miljoner människor över hela jorden demonstrerar för fred är både mäktigt och vackert.

Därför är det tråkigt att många skjuter över målet.

Saddam Hussein är en diktator som fängslar oliktänkande och förtrycker sitt eget folk. Tiotusentals människor har ”försvunnit” sedan 80-talet. Amnesty International har spaltmeter med övergrepp på irakier på sin hemsida. Vi talar faktiskt om mannen som är ansvarig för att 5000 kurder i staden Halabja i nordöstra Irak gasades ihjäl.

Det är något att tänka på när Iraks vice premiärminister Tareq Aziz gick med i fredsdemonstrationerna som en välvillig tomtefar med propagandamössan på. Tänk om världen i stället gemensamt krävde att Saddam Hussein började samarbeta med vapeninspektörerna, öppnade upp Irak, höll sina avtal och visade upp sina vapen.

Om han gör detta blir det ju inte heller något krig och sanktionerna hävs.

Hur svårt kan det vara?

Borde vi inte skifta fokus till grundproblemet? Man må ogilla USA av hävd och princip men här har vi faktiskt en diktator som förtrycker sitt eget folk och som högaktningsfullt struntar i sina löften till världssamfundet.

Självklart ska vapeninspektörerna ha tid på sig. Krig ska undvikas så långt det går – men vill vi verkligen ha fred till varje tänkbart pris? Och vem gynnar det i längden?

Jag bara undrar.

Flyktingarna från Irak har i alla fall sin uppfattning klar. Och är det några vi borde lyssna på så är det dem.

Johanne Hildebrandt