Krigsherrarna behandlar kvinnorna som ägodelar

KOLUMNISTER

Vid den här tiden förra året gick jag omkring på Kabuls bullriga, myllrande gator. Denna tidning hade skickat mig dit för att skriva om kvinnornas situation efter talibanernas fall. Efter 24 års krig, varav fem år under talibanstyre, fanns nu möjligheten till ett nytt, fredligt Afghanistan. Och nog fanns det förbättringar.

Karzais regering hade två kvinnliga ministrar, en av dem, Sima Samar, hade hand om kvinnofrågor. Flickor fick gå i skolan och några skönhetssalonger hade öppnats.

Men i fängelset satt en ung kvinna inspärrad för att hon begärt skilsmässa från sin man som misshandlat henne. I maktvakumet mellan två regimer prioriterades inte direkt kvinnofridslagar.

Och kvinnorna bar fortfarande burqa.

– Jag ska kasta min burqa när alla vapen är borta, sa 22-åriga Marina i fruktan över att bli bortrövad och våldtagen. Förmodligen bär hon den än.

För i dag, ett år senare har inte mycket hänt med kvinnornas rättigheter i Afghanistan. Krigsherrarna behandlar fortfarande kvinnorna som ägodelar. Om detta berättade Sima Samar när hon nyligen besökte Sverige. Med förtal och smutskastning drevs hon bort från sin ministerpost av krigsherrarna. I dag är hon chef för en kommission för mänskliga rättigheter och rådgivare till presidenten.

I en Human rights watch- rapport beskrivs hur de konservativa krigsherrarna befäster sin makt genom de klassiska sätten: våld, hot och våldtäkter. Folk ska skrämmas till att leva enligt traditionella normer. I Mazar i Sharif finns åtskilliga uppgifter om gruppvåldtäkter, även på barn. Kvinnor nekas rätten att arbeta, änkor drivs till prostitution för att slippa svälta. Listan på övergrepp är sorglig och lång.

Ett samhälle definieras av hur kvinnor och barn behandlas. Afghanistan ligger långt ner på den listan. Än är landet inte stabilt. Det pågår en maktkamp, en liten fredsstyrka på 4600 man är visserligen stationerad i Kabul, men de har inte mycket kraft att sätta in mot rivaliserande fraktioner. Landet är stort och otillgängligt, många behöver hjälp.

Men viljan att skänka biståndspengar skiftar med hur välbevakat ett lidande är. Konflikter som bevakas i media ger mycket pengar. Det vet hjälporganisationer som gärna intervjuas på plats, helst i tv. Men när kamerorna är släckta och journalisterna dragit vidare sinar hjälporganisationernas fonder.

Vi har sett det i Bosnien, Kosovo och nu även i Afghanistan. Krigen är över, nu pågår det långsamma och mödosamma arbetet att bygga fred och demokrati. Det kostar pengar och är inte lika bildmässigt som ett anfallskrig. Likväl är denna kamp livsavgörande och på intet sätt hopplös. Det vittnar många länders nyfunna stabilitet om.

Just nu handlar allt om ett stundande krig i Irak. Men glöm inte bort kvinnorna i Afghanistan. Inte nu när de behöver det som mest. Skänk dem en tanke och helst av allt – stöd och pengar.

Johanne Hildbrandt