Tillåt flickor ta plats och höja sina röster

KOLUMNISTER

Sofia Åkermans historia om hur hon skurit sig själv var som att få ett slag i magen. Det var i Uppdrag granskning som hon modigt och klarsynt berättade om hur hon åkt in och ut på sjukhus och ingen orkade bry sig. Sofia blev ihopsydd utan bedövning för att läkaren inte tyckte hon förtjänade det eftersom hon skadat sig själv. Sedan skickades hon hem.

Aldrig fanns det några resurser att hjälpa henne, aldrig var det någon som orkade engagera sig. Nu har Sofia fått hjälp och mår bra, tack och lov.

Men det finns många duktiga, högpresterande flickor i samma situation.

Vi bor i ett av världens rikaste länder, ändå mår flickor så dåligt att de sväljer rakblad, skär sig själva och bränner sig med cigaretter. Allt för att ta bort ångesten med smärta.

Varför?

Det finns knappt några vårdplatser för dessa tjejer, knappt några resurser alls. Läkarna har slagit larm om de blir allt fler men vem hade en aning om detta innan Aftonbladet hade en artikelserie om saken? Inte jag i alla fall.

- Vi har lämnat de stackars flickorna till vargarna. I klassrummen pågår övergrepp som är åtalbara, sa psykiatrikern och författaren Åsa Nilsonne i Uppdrag granskning.

Hon hävdade också att barn liksom hundar inte får vara jobbiga i vårt samhälle. De ska fungera i grupper på 48 barn och vara glada, frodas och växa.

De som är tysta försvinner, vänder smärtan inåt.

Sofia berättade om alla krav på flickor i skolan. Man ska ha rätt kläder, rätt utseende och bete sig på rätt sätt. Kraven blir övermäktiga.

Pojkar sätts i första rummet redan i förskolan, de får uppmärksamhet när de mår dåligt medan flickorna mår allt sämre. De lär sig tidigt att inte störa och bråka utan att vara tysta.

Varför finns det ingen flickforskning? Varför prioriteras pojkar konsekvent högre än tjejer? Varför belönas flickor när de inte är till besvär?

Vi borde alla skämmas.

Tack och lov har familjeminister Berit Andnor beordrat en undersökning om tjejernas situation. Att synliggöra och förändra strukturerna som missgynnar flickor är livsviktigt.

Men samhället består ju också av dig och mig.

För några dagar sedan blev jag utskälld av uteliggaren Sigge Sork. Han var förbannad på att jag klagade på religion i en kolumn. "Skulle inte flickorna som skär sig behöva tro på något?" skrev han i ett mejl.

Det finns mycket att lära om medkänsla av detta.

För om en uteliggare kan oroa sig över tjejerna så borde vi alla försöka orka göra detsamma.

Tillåter vi flickor ta plats och tala med hög röst? Är det okej att de är besvärliga och fula? Säger vi till dem att de duger och att de inte behöver vara bäst? Får de vara förbannade eller uppmuntrar vi dem medvetet eller omedvetet att vända ilskan inåt?

Normerna är djupt rotade i oss alla. Jag är inte säker på hur jag själv handlar men jag vet att det är något helt fel med detta välfärdssamhälle när folk går under av ångest.

För vad är viktigast - hur man ser ut eller hur man mår?

Sofia vet. Gör du?

Johanne Hildebrandt