Vi kan gå med i EMU - eller bli norrmän

KOLUMNISTER

I början av EMU-debatten var jag en pingpongboll. Vem skulle man man tro på? Ja eller nej?

När Jens Spendrup stod i Rapport och hurtigt proklamerade: Det är så tråkigt att alltid vara negativ, så fick i alla fall jag kräkkonvulsioner.

Vändningen kom när Maud Olofsson började uttala sig. Hon höjde sina armar som en svavelosande domedagspredikant och väste:

- Svenskarna kommer för evigt att bli fattigare om vi går med i EMU-samarbetet med en för lågt värderad krona.

Vem kan tro på en centerpartist? Ein Reich, ein Volk. Hitler och Saddam Hussein. Tack men nej tack. Kom med något bättre eller stoppa huvudet i en gödselhög.

Centerpartiet gillar regionalpolitik. Pussa på din hembygd, kela med din jord. Vi ska värna om vår valuta. Men om det är så viktigt borde vi inte hejda oss vid den svenska kronan. Varför inte införa Götalandskronor, Svealandspesetas och Norrlandsspänn?

Och varför stanna där? Varje kommun kan införa sina egna monetära system och nu när jag känner efter så vill jag nog också ha min egen krona med mig själv på framsidan. Vilken kanonidé.

Ni hör ju själva hur barockt det låter. Ändå hävdar nej-sidan på fullt allvar att den svenska kronan är det enda som håller apokalypsens tre ryttare från landets gränser.

Men ensam är inte stark. Det är klart att vi måste vara med och påverka fullt ut. Alternativet är att vi blir norrmän, och mer fasansfullt än så kan det inte bli.

De självgoda norrmännen behövde ju ingen annan, de hade ju sina oljemiljarder och de skulle minsann inte dela med sig. 1972 och 1994 röstade de nej till att vara med i EU, och reviderade därmed sig själva till ett obskyrt utanförland i marginalen.

Men nu har det kommit nytt ljud i skällan. Norskarna har sent omsider fattat att det faktiskt hade lönat sig att vara med i EU eftersom de då kan påverka besluten om fiskerinäringen. Sedan ett år tillbaka har ja-sidan ett stabilt övertag.

Vad händer om det blir nej till EMU i Sverige, kommer vi att bli likadana och ångra oss för sent? Förmodligen.

Jag tror inte att ett ja kommer att överhölja oss med lycka och rikedom. Inte heller att euro kommer att ge oss jobb, dagisplatser och fri Viagra till alla över 25.

Men jag tror inte heller på Domedags-Maud.

Sunt förnuft säger att det är bättre med ett starkt samarbete än att skvalpa runt i marginalen som en nyrik norsk. Man behöver inte gå längre än till sig själv. Om jag ska utföra något så behöver jag hjälp. Vill jag att projektet ska bli riktigt bra måste jag samarbeta med människor som har andra kunskaper, åsikter och förutsättningar än vad jag själv har. Då lär jag mig och utvecklas, och framför allt: resultatet blir det bästa tänkbara. Det är samma sak med EU och EMU. Ska vi tillhöra Europa så ska vi göra det fullt ut.

För vi är mer än svenskar, vi är européer som ska vara med i matchen.

Därför tänker jag rösta ja.

Johanne Hildebrandt