Jag brydde mig inte när någon brände hemma

KOLUMNISTER

I min ungdom ryktades det att traktens polis brände den bästa skogsstjärna som någonsin kokats. Jag vet själv inte riktigt hur det låg till med den saken, förmodligen var det illasinnat skvaller, men en sak var säker: hembränning togs på största allvar i hembygden. Skogsstjärna ansågs bättre och sundare än dyr köpesprit. Det faktum att det var olagligt togs med jämnmod. Det var väldigt långt till närmaste polisstation, ännu längre till Systembolaget. Folk var betydligt räddare för att bli baktalade av grannarna än att bryta mot någon idiotisk lag som stiftats i det avlägsna Stockholm.

Jag kan inte låta bli att fundera över detta nu när mutskandalerna skvätter som varbölder över Systembolagets chefer.

Det är skillnad på folk och folk. En del bränner hemma i källaren och säljer sin sprit i plastdunkar. Andra importerar sprit från utlandet och mutar Systembolagschefer med horor och lyxresor för att det är enda sättet att få kränga sina varor i Sverige.

Man kan undra över vem som är den största skurken. Mutkolvarna? Leverantörerna? De som visste, men inte sa något? Eller är det själva systemet?

Systembolaget är ju en inrättning som ska kontrollera svenskarnas drickande och det kan man ju sympatisera med. Fast nu visar det sig att det där med begränsningarna bara är hyckleri. I själva verket ska varje butik fylla sina kvoter, kränga som tusan och dra in rejält med pengar till staten. Den chef som inte säljer tillräckligt får sparken. Därför ska vi självklart betala trehundra kronor för en flaska whisky som kostar en tredjedel i Danmark. Trots att vi är med EU. För det har staten bestämt.

Så vem snor egentligen av vem?

Efter Skandia och Systembolaget kan man ju tro att den svenska hederligheten är ett sjunkande skepp och att vi håller alla på att förvandlas till italienare. Men är verkligen mutor,

mygel och korruption något som aldrig funnits? Knappast.

Jag vände bort huvudet när någon brände hemma, det gjorde alla andra också. Och vem brydde sig om någon fuskade med bidrag? Vi betalar ju så mycket skatt i det här landet så inte gör det något om man får tillbaks några tusenlappar. Det viktiga är ju att man gör rätt för sig i det stora hela.

Jag säger inte att det är rätt och riktigt, bara att det var gängse moral, och uppenbarligen så blir det värre ju högre upp man kommer.

Så frågan är väl om vi verkligen är ett hederligt folk eller om vi bara är hycklare vars världsbild krackelerat. Eller kanske är alla dessa mutskandaler tecken på något annat: att folk faktiskt börjat bry sig om heder och kräver ärlighet. Att gränsen är nådd. Och det vore väl sannerligen knappast en dag för tidigt.

Johanne Hildebrandt