Underskatta inte Geena Davis makt

KOLUMNISTER

Commander in chief är tv-serien som gör mig lycklig. Bara att höra Geena Davis bli kallad för "Madame president" är en kick.

En kvinna styr världens största supermakt och hon använder sin makt till att rädda en nigeriansk kvinna från att stenas till döds. "Science fiction", menar en del. "Orealistiskt", säger andra och ondgör sig över att en president låter sig styras av sunt förnuft och respekt för de mänskliga rättigheterna. För det är ju trots allt bara oljefynd och terroristattacker som gills när det handlar om att starta krig.

Att presidenten spelas med grym pondus av en 50-årig, extremt smart skådespelerska är inte heller dumt. Jag intervjuade Davis när hon gjort filmen "Long kiss goodnight" där hon bland annat under flera timmar fick vara fastspänd i iskallt vatten medan dåvarande maken Renny Harlin filmade. "Det var bara att bita ihop, sånt ingår i jobbet", förklarade denna übercoola skådespelerska med en axelryckning.

Det finns alltför få kvinnliga förebilder med makt och man ska inte underskatta den kraft och inspiration de utgör. En kvinnlig ledare uppgraderar automatiskt andra kvinnor och deras ambitioner.

Tänk själv om gud hade varit en hon, då hade knappast kyrkan varit patriarkal och de kristna högermännen hade kunnat ägna dagarna åt att sticka lovikavantar.

Och just i dag, denna söndag, kan tv-presidenten Mackenzie Allen få sällskap av två riktiga kvinnor.

Kultförklarade Tarja Halonen förväntas vinna det finska presidentvalet och chilenarna ska välja mellan vänsterns presidentkandidat Michelle Bachelet och högeraffärsmannen Sebastian Pinera.

Och de kan bli fler. I Frankrike har socialisten Ségolène Royals blivit väldigt populär och kan förhoppningsvis utmana gubbväldet.

I USA påstår konspirationsteoretikerna att "Commander in chief" är ett sätt att vänja amerikanerna vid en kvinnlig president så att Hillary Clinton kan vinna valet. Och varför inte? Det kan ju knappast bli värre än Bush.

En kvinnlig president gör inte världen automatiskt till en bättre plats men med tanke på hur många män som misslyckats så är det verkligen dags att pröva något nytt.

Och när de mänskliga rättigheterna kallas orealistiskt liberalt dravel och trafficking, barnporr samt bombande av civilbefolkning tas med en axelryckning är det otroligt befriande när någon faktiskt gör något. Även om det bara är på tv.

Johanne Hildebrandt