”Varför släppa ut minkar som dör?”

Jag hade en gång en pojkvän som var kommunist. Arbetare var hjältar, regering och polis förtryckte folket, allt var väldigt tydligt. Det var roligt att diskutera med honom, delar av hans budskap var sympatiskt och jag lärde mig mycket, särskilt om vad jag inte tycker.

I min värld har det nämligen alltid slentrianmässigt ansetts fint att vara vänster, det har stått för något solidariskt, en god motvikt mot det onda kapitalet. Men ju mer jag lär mig, ju fler extrema grenar och tankegångar jag hittar, desto mer tveksam blir jag.

Vad är det för vits med ungdomshuskravaller i Köpenhamn, särskilt när oskyldiga drabbas? Varför ska man släppa ut minkar som sedan dör, krossa fönster eller slänga brandbomber? Varför ska jag jubla över soldaters meningslösa död eftersom de råkar komma från USA?

Att skriva detta, eller presentera en annan form av verklighet, gör dock att hatmejlen automatiskt dräller in och det är alltid extremvänstern som är värst. Jag är en ful gammal kärring, naiv USA-medlöpare, ett vidrigt svin och det var synd att jag inte blev skjuten i Irak.

Helt okej, som kolumnist får man ta stryk, och alla har rätt till en åsikt. Däremot blir jag alltmer nyfiken på vilka de egentligen är, dessa anonyma vars resonemang är så fördömande och konsekventa. Är de bortskämda snorungar eller är de mer organiserade än så?

Journalisten Niklas Svensson skriver i Publicistklubbens årsbok om hur Expressen stoppade en granskning av extremvänstern. Han menar att medierna under lång tid behandlat dem med silkesvantar och att deras ”tentakler under lång tid letat sig in på tidningsredaktionerna och delvis fått fäste”.

En polis, av den mer diskreta sorten, berättade en gång att när de griper vänsterungdomar har deras föräldrar oftast gott om pengar och bra kontakter. De kan hyra dyra advokater och tala för sig vilket gör att dessa ungdomar kan ta sig ur saker som en inte lika smart nazist med noll kontakter och lågutbildade föräldrar fälls för.

Är detta likhet inför lagen? Är det över huvud taget sant? Eller är det helt enkelt så här samhället fungerar, oavsett vilka politiska åsikter någon råkar ha?

Bara två saker är säkra: ingen, varken du eller jag, sitter på den totala sanningen, och extremism, oavsett vilken form den har, är alltid otäck. Därför vore det verkligen intressant att läsa den där granskningen av extremvänstern. Kom igen nu, Niklas Svensson, eller någon annan reporter. Ut och jobba. Berätta hur landet ligger.