Vilka 10-åringar orkar höra att de inte duger?

KOLUMNISTER

Kvartsfinalen i ”Vi i femman” var tvungen att göras om på grund av fusk. Under tävlingen började en vuxen supporter gestikulera och sufflera fram svaren till en av telningarna. När det frågades om kroppens minsta ben pekade han på örat och på frågan om hur många pucklar en dromedar har höll den ivrige läktarmannen upp två (!) fingrar.

Visst är det sjukt att något sådant händer i en kunskapstävling för elvaåringar, men knappast förvånande.

Något jag lärt mig, sedan jag till min förvåning och inte helt ohöljda glädje blev fotbollsförälder till en elitspelande son, är att barnen sällan är problemet, utan de vuxna.

Genom åren har jag sett hur en del vrålar ut sitt hat mot domaren, oftast en grabb i tonåren som ensam måste tackla en hjord hysteriskt illvrålande föräldrar. En pappa uppförde sig så illa att både han och sonen skickades hem från en turnering.

Lågvattenmärket nåddes när ett par fäder var så upprörda över att deras barns lag förlorat en fullständigt oviktig träningsmatch för tioåringar att de började slåss med motståndarlagets pappor. Då var det svårt att veta om man skulle skratta eller gråta.

Lika illa var det när två pappor rök ihop för att den enes son fick mer speltid än den andres. Vi talar alltså om vuxna människor som borde vara ledstjärnor och förebilder åt sina barn men i stället beter sig som treåringar.

Ungarna vill spela fotboll för att det är kul och för att träffa kompisar. De borde få slippa att deras fäder överför sina krossade proffsdrömmar på dem och hetsar dem med krav på prestationer.

Riksidrottsförbundet har sagt att inga elitsatsningar ska göras förrän ungarna fyllt tolv men det bryr sig ingen om.

I Stockholm satsar en del lag från att ungarna fyllt nio, mycket beroende på föräldrarnas efterfrågan. I de lag där tränaren är duktig, stämningen god och föräldrarna sansade är elitsatsning inga problem. Men det förekommer också att barn kommer till träningen och får höra av en opedagogisk ledare att de inte platsar i laget längre och storgråtande förs bort inför allas blickar.

Visst, livet är inte rättvist och alla måste lära sig att ta motgångar och kämpa för att bli bättre, men hur många orkar fortsätta när man fått höra att man inte duger, vid tio års ålder?

Barn måste få utvecklas i sin egen takt och göra sina egna misstag, framför allt ska de slippa orealistiska krav. Därför ska de vuxna sluta gestikulera på läktaren.