Ragga på krogen blir aldrig som förr

KOLUMNISTER

Att gå ut på krogen har inte varit detsamma sedan Neil Strauss skrev ”Spelet”. Boken handlar om hur män får kvinnor i säng och innehåller en massa knep. Typ att lägga ludd på en tjejs axel samt snärtiga öppningskommentarer som ska göra henne intresserad. Som en spinnoffeffekt av boken har en kurs startats: för 6 000 spänn förvandlas blyga grabbar till supercasanovor med förmåga att dra fram som slåttermaskiner hos det täcka könet.

I SvD beskrivs hur kursen lär ut ”banterlines”, skojbråkiga meningar som andas sex, typ ”Jag vet inte vem din pojkvän är men du kan inte ha blivit spankad på länge”. Deltagarna får också lära sig andra spännande trick, som att ta på sig en glittersjal som kan vara en inledning på en diskussion, så kallad ”peacocking”.

Efter teoridelen ska kunskaperna omsättas i praktiken på krogen.

Ser ni scenen framför er? Beväpnade med glitterschalar, en påse ludd och vässade öppningsrepliker går jägarna ut till sina jaktmarker för att fälla sitt byte. De är tända, de är på, de är redo – men sorry grabbar.

Singelväninnor rapporterar att de kan känna igen taktiken på en mils avstånd. En grabb som går fram och juckar mot en tjejs ben likt en liderlig tax skulle förmodligen ha större framgång än någon som kör en utnött Spelet-replik.

Dessutom känns konceptet att tjejer skulle vara passiva byten väldigt 1952, faktiskt nästan lika slitet som att killar med många partners är coola bockar medan tjejer i samma läge är slampor.

En läsare hävdade att detta beror på att grabbarna måste kämpa hårt för att få en tjej i säng och om han lyckas ofta så måste han ha något speciellt att komma med. Kvinnor kan däremot välja och vraka om de vill ha sex. Därför känner sig inte killen utvald om han blir uppraggad, han blir bara en i mängden.

Så om tjejen i stället för att vara svårtillgänglig och därmed exklusiv kommer skuttande kåt som ett penntroll förlorar hon sin attraktionskraft. Jägarna når sitt mål men känner sig ändå lurade eftersom de inte får fälla sitt byte på rätt sätt. Det är faktiskt riktigt tragikomiskt.

För det andra så är det inte glittersjalar och spel som gäller, utan människor som är på riktigt, i all sin styrka och bräcklighet. För bortom alla drinkbjudanden och tillfälliga kontakter finns längtan efter riktig närhet – och skräcken för att bli sårad.

Och att allt ska vara så enormt komplicerat är nog det sorgligaste av allt.