Vem vill inte vara ett lallande fån?

KOLUMNISTER

Förhoppningsvis vet du hur det är; känslan av lycka, ruset av endorfiner, den totala fokuseringen på någon som gör att kärlekssånger plötsligt innehåller livets djupa sanning. I ett slag är allt förändrat och du har blivit ett lallande fån.

Jag brukar fråga människor hur de träffade sin partner vilket är underbart för de förändras, släpper garden och får något mjukt i blicken när de svarar.

Som den kända journalisten som skilde sig efter ett kärlekslöst äktenskap och desillusionerad flyttade runt som en nomad bland vännerna medan han letade efter bostad. Varje dag mejlade han en kvinna han enbart var god vän med. ”Plötsligt insåg jag att det var hon som var mitt hem, att jag var förälskad i henne”. Nu har de varit tillsammans i åtta år.

En kvinna åkte till Cypern på semester när hon närmade sig 30 och såg där en man som hon ville ha barn med. Glatt stegade hon fram och frågade om han var intresserad av att reproducera sig. Han sålde allt och ett par veckor senare landade han i Sverige. Nu har de varit gifta i 27 år och har tre barn.

En annan kvinna fick skjuts till tåget av en bekant och någonstans under den halvtimmeslånga bilfärden blev de kära.

”När vi var framme vid stationen såg vi tysta på varandra och visste att det var vi.”

Till och med den mest depraverade cyniker vill möta den rätta och bli älskad. Ändå består nästan hälften av alla hushåll i Stockholm av singlar, många bittra, andra livrädda. Ständigt finns skräcken där för att bli värnlös, sårad och lämnad, skyddssköldarna är metertjocka. Många resignerar och nöjer sig uppgivna med lite icke bindande, känslokallt sex, ”onani med någon annans vävnad”, som någon uttryckte det.

I Dan Josefssons kommande bok Hemligheten står det att 40 procent av befolkningen har anknytningsproblem, de fick inte den närhet de behövde som barn och har därför ingen aning om hur de ska kunna ha ett förhållande som vuxna. Det förklarar ju många historier om skruvade dejter som betett sig underligt. 

Fast det är ändå sorgligt. Raggboken Spelet hårdpluggas, det söks och hoppas på krogar och barer men fyra av tio har ingen aning om vad de ska göra om de väl hittar det.

Själv köper jag hellre boken Hemligheten än alla bortförklaringar om varför singellivet skulle vara fantastiskt. För vem vill inte vara ett lallande fån i stället för ett känslostört vrak? Vem vill inte ha en lycklig berättelse, hur banal den än är? Vem vill vara ensam, egentligen?