Vem längtar efter bekännelseböcker?

KOLUMNISTER

Bland höstens bekännelseböcker är kanske den mest extrema pingstpastor Helge Fossmos version av morden i Knutby. Fast det är förmodligen tveksamt hur mycket sanning han talar. Rutinerade kriminalreportern Terese Cristiansen som följt Knutbyfallet säger att Helge Fossmo bevisligen är en notorisk lögnare.

Likväl lanseras boken stort med flera uppslag i en av kvällstidningarna och med privata bilder som ska ge mer reklam. Författare är den kontroversiella socio­logiprofessorn Eva Lundgren som förmodligen kommer att tjäna en rejäl slant på storyn.

Någon mer än jag själv som är urless på hur alla möjliga och omöjliga människor ska publicera sin version av verkligheten utan någon som helst självdistans eller självrannsakan?

Visst kan det vara intressant att läsa om levnadsöden, som Maria Carlshamres bok om hur hon blev misshandlad, hon satte ju å andra sidan sig själv i kontext och försökte hitta en orsak till varför saker blev som det blev. Lika intressant var Dan Josefssons ”Hemligheten” eftersom han erkänner att han var en relationslooser och berättar hur han bar sig åt för att få sitt liv att börja fungera.

Men att läsa en bitter man som skriver om skilsmässan från en kulturredaktör känns lika kul som att läsa politikers urvattnade självbiografier där de alla framstår som felfria människor i maktens centrum som alltid har handlat rätt.

Ett annat kort som spelas ut alltför ofta är den extremt uttjatade offerrollen vilket automatiskt befriar den berörda från allt ansvar.

”Ynk, ynk, ynk”, som den salige Ernst-Hugo Järegård brukade utropa.

Böcker skrivna med hämndmotiv känns också så där. Blev Unni Drougge lyckligare att hämnas på sitt ex i förra boken? Förändrade Maja Lundgren den patriarkala kulturvärlden genom sim myggbok? Fick Lars Norén en kick av att beskriva sina toabesök i sin 1?700 långa sidor självbiograf? Kanske. För den sanning som hörs och syns mest vinner, oavsett hur mycket substans av verklighet den innehåller.

På torsdag startar bokmässan i Göteborg och landets författare, jag är själv en av dem, kommer att bege sig dit. Intervjuer ska ges, fördrag ska hållas, kontakter knytas och utspel göras. Men bakom alla fina ord och cirkushästeri vill vi naturligtvis sälja massor av böcker. Trist bara att allt fler gör det på andras bekostnad.