På resa i biståndets spår

KOLUMNISTER

De journalistiska jobb jag är minst stolt över är de som jag gjort när tidningar eller tv-kanaler gjort insamlingar tillsammans med hjälporganisationer.

Inte för att reportagen var särskilt dåliga utan för att konceptet var märkligt. Organisationen styrde upp resan och forslade mig och andra reportrar till utvald svältkatastrof eller annan plats där de hade verksamhet. Vi rapporterade, organisationerna fick uppmärksamhet i tidningar eller i galor där kändisar stärkte sitt varumärke genom att klappa lidande barn på huvudet.

Människor hemma i Sverige skänkte pengar så att hjälporganisationerna kunde fortsätta sitt arbete. Inget ont i det, bistånd räddar och förbättrar liv ibland, och det finns hängivna och luttrade hjälparbetare och biståndsarbetare som utför hjältedåd i det tysta.

Men det händer också att hjälpen är ineffektiv och att de anställda hänger på barerna och knullar horor, eller lever som postkoloniala herrar som styr och ställer med de lokalanställda.

Där finns med andra ord alla sorter. Men när jag reste iväg och gjorde medkännande hjälpknäck fanns det aldrig tid att ta reda på hur effektiv organisationen var, vilket var frustrerande.

Hjälporganisationer och bistånd blir nämligen sällan granskade i ett större perspektiv, okända är de stora och mer komplicerade strukturerna, som hur inflödet av pengar och mat påverkar länder och konflikter till exempel. Det tas liksom för givet att bara man är snäll och räddar liv kommer allt att bli bra.

Men nu har det äntligen kommit en bok som ger en bredare och mer komplex bild av situationen: ”Sveriges afrikanska krig” av journalisten Bengt Nilsson. Det är ta mig fan det bästa jag läst på länge.

Visste ni att Sida glatt har betalat ut många miljarder till Etiopien, trots att de låg i krig med Eritrea och att pengarna bidrog till krigsinsatsen?

Eller att svälten i Etiopien på 80-talet egentligen inte berodde på missväxt utan på en grym folkförflyttning utförd av den etiopiska rege­ringen, som Sverige sponsrade med bistånd?

Och hur vettigt är det egentligen att vi skattebetalare skyfflar in pengar i budgeten till ett afrikanskt lands regering, trots att en stor del förskingras eller går till landets krigskassa och inga egentliga framsteg görs? 

Svenskt bistånd har uppenbarligen präglats av en märklig slapphet. Tur att det åskådliggörs i ”Sveriges afrikanska krig”. Så snälla, läs denna bok och få en helt annan syn på hur människor i nöd ska hjälpas. För det här är något som måste diskuteras, mycket och ingående.