Invandrarna firar nationaldagen bäst

KOLUMNISTER

Den sjuttonde maj hängde grannarna ut norska flaggor på balkongen, dukade fint och åt sedan champagnefrukost med vännerna som alla klätt upp sig i klänning och kostym. De lyssnade på norska sånger, sjöng med och verkade uppriktigt glada. När de ätit färdigt vandrade de iväg med vajande flaggor.

– Heja Norge, ropade jag glatt vilket besvarades med ett stort jubel. I Finland firar man självständigheten från ryssarna 1917 med en stor mottagning i presidentpalatset där framstående finländare belönas.

– Det är en viktig dag för oss, vi har ju inte varit självständiga så länge så därför betyder det något för oss, berättar Antti och tillägger att han alltid är mycket stolt över sitt land denna dag.

Nationaldagsfirandet i Sverige är däremot betydligt mer ljummet och uddlöst. Trots försöken att få igång någon form av nationellt firande verkar de flesta ta dagen med en ljum axelryckning. Likt en medelålders, belåten matrona ligger moder Svea bekvämt tillbakalutad på divanen, alltför blasé för att orka bry sig om nationell stolthet, tacksamhet över välstånd och fred och dylikt.

Vi är så bortskämda med att Sverige är ett fritt, välmående och demokratiskt land där människor kan rösta, inte kastas i fängelse för att de har fel åsikter eller ägnar sig åt politiskt arbete. Att visa nationell ysterhet och stolthet anses till och med konstigt och lätt suspekt.

För tio år sedan gick det inte att sätta upp en flagga på balkongen utan att bli betraktad som en medlem i Nordiska rikspartiet.

Svenska militärer fick inte bära flaggan på sin uniform, även om de gjorde utlandstjänst, vilket andra länder ansåg vara mycket besynnerligt. Tack och lov har detta förändrats, de nationella symbolerna har återtagits, men fortfarande visas föga entusiasm och stolthet över att vi bor i en stabil demokrati. De enda som verkar uppskatta nationaldagen är invandrarna, de som kommer från länder i krig där friheten är skriven i blod. I dag kommer min muslimska väninna klä upp barnen, sätta en flagga i händerna på dem och sedan ge sig iväg till Skansen där hon blir rörd av alla folkdräkter, jordgubbar och svenskhet. Tydligen är de mest invandrare som står där, tårögda och viftar med flaggorna. De lata, blasé svenskarna orkar bara släpa sig dit när det är allsång på gång.

Skämmes borde vi allihopa. Men på midsommar, då jäklar, då ska det firas!