Tystnaden gynnar bara extermisterna

KOLUMNISTER

I somras demonstrerade ett par hundra unga män utanför den blå moskén i Mazar-e Sharif, den stad där de svenska soldaterna har sin bas.

Demonstranterna hade kvällen innan sett ett tv-inslag om att Norsk Kirkehjälp omvänt 70 muslimer till kristendom och krävde nu att regeringen skulle avrätta konvertiterna eftersom de hade lämnat islam.

”Vi hatar USA”, förklarade en av de arga unga männen, en tjugoårig jordbruksstudent som berättade att ett par av hans klasskamrater hade sagt att de ville bli självmordsbombare och spränga sig själva i Allahs namn.

Demonstrationen väckte dock ingen större uppståndelse bland stadens 300 000 invånare, de flesta verkade strunta i den. ”De får väl säga vad de vill, bara de inte gör något”, sa en man som mest av allt verkade trött på spektaklet.

Undersökningar visar att fem procent av befolkningen har en benägenhet att lockas till våldbejakande grupper som nazism, vänsterextremism, eller islamistiska extremister.

Men sådant som går att tala öppet om i Afghanistan går knappast att diskutera i Sverige eftersom det anses vara islamofobiskt och en del av förföljandet av landets muslimer.

Journalisten Gösta Hultén tyckte inte ens att Säpo skulle få genomföra den granskning av våldsbejakande islamistisk extremism som integrationsministern beställt. Mattias Gardell attackerar alla som vill diskutera islam. Jan Guillou tycker inte ens att Taimour Abdulwahab, mannen som övade i Irak i tre månader innan han sprängde sig själv i Stockholm city, var en terrorist utan en ensam knäppskalle.

Att påstå att landets muslimer har med islamisterna att göra är lika korkat som att hävda att alla infödda svenskar är nynazistsupporters. Mänskligheten består av individer, och det är deras handlingar som definierar dem, inte vilken religion eller stat de råkar ha fötts i.

Men nu råkar det faktiskt finnas en handfull individer som vill spränga sig själva, en dansk tidningsredaktion, eller vad det nu månne vara. Det är en reell verklighet som en stor del av världen lärt sig leva med, särskilt de muslimska länderna som är de hårdast drabbade. Därför måste självklart terrorism, islamism och allt annat som fullständigt strider mot de mänskliga rättigheterna kunna diskuteras på ett sansat och konstruktivt sätt, utan att man trillar ned i rasismträsket. Att tiga om det som är fel gynnar ju bara i slutändan extremisterna som då kan verka i skydd av missriktad hänsyn och välvilja.