Kolumn

Johanne Hildebrandt

Björn Ranelids gnäll är ett tecken i tiden

KOLUMNISTER

Björn Ranelid är kränkt över att Peter Englund tycker det är bättre att Björn dansar än skriver böcker, oavbrutet förklarar litteraturens mest ömfotade primadonna att han inte får den respekt han förtjänar. De dåliga poängen i ”Let’s dance” skyller han på att han psykats av att någon i publiken skrattade ”rått och med flit”. Självklart var det omständigheterna som gjorde att han misslyckades, i de kränktas rike är offerkoftan kung. Men det som är mest tragiskt är att Ranelids beteende är ett tecken i tiden.

Han är knappast den enda som anser sig vara förfördelad, missförstådd och bittert kräver upprättelse.

Kvinnor är kränkta över mansförtrycket, en väninna lyckades faktiskt skylla nästan all dålig behandling, från sura busschaufförer till dåliga arbetsresultat, på att hon var kvinna. Något eget ansvar hade hon aldrig. På andra sidan könsstaketet finns en uppsjö män som badar i bitterhet över sin situation, bristen på framsteg i karriären och hur dåligt de blivit behandlade av kvinnor.

Att de själva skulle behöva korrigera sitt beteende, plugga, skaffa sig ett annat jobb eller göra något annat kreativt för att förbättra sina liv, kan de inte förstå. Sedan har vi invandrare som är kränkta över att deras religion inte respekteras tillräckligt mycket i ett sekulariserat samhälle, och SD som är upprörda för att partiet inte får tillräckligt mycket respekt. En socialbidragstagare lyckades till och med vara kränkt över att inte ha fått en ny mobiltelefon.

Vart man än vänder sig finns det någon som spelar ut offerkortet.

Det ironiska är att de som verkligen är hårt drabbade av orättvisor och som borde vältra sig i bitterhet och vrede över sin livssituation ofta är de som bär sina motgångar med stoisk värdighet.

I stället är det gnällspikarna som hörs högst. Psykiska svarta hål som suger all energi ur omgivningen med sitt klagande, bortskämda våp som vill ha allt gratis utan att behöva arbeta för det och upprepar sina självuppfyllande klagosånger tills de blir verklighet.

Vilken befrielse det varit om optimism, ansvar för de egna handlingarna och viljan att kämpa i stället genomsyrade samhället. Tänk om människorna i ett av världens mest välmående länder kunde se alla möjligheter som finns i stället för att ständigt leta fel. Då skulle man kanske vara lite tacksamma över det samhälle och den frihet som vi faktiskt åtnjuter, och kunna skapa ett ännu bättre land, långt borta från det ranelidska gnällträsket.