Kolumn

Johanne Hildebrandt

Ingen ska få skrämma bort mig från min stad

KOLUMNISTER

Det är klart att man kan bli orolig eller hysterisk över att en självmordsbombare sprängt sig själv i Stockholms city. Men det är exakt sådana reaktioner terrorister hoppas på, för dem som styr med rädsla är varje skräckslagen människa en seger.

Därför finns det ingen anledning till annat än lugn, sans och förnuft.

Så reagerar den soldat som i lördags kom hem från Afghanistan där han upplevt allt från strider och vägbomber. Han hann knappt stiga in genom dörren och ställa ner väskan för- rän bilen exploderade utanför hans hus och självmordsbombaren sprängde sig själv, bland annat som en protest mot att svens- ka soldater befinner sig i Afghanistan.

Jag blev inte ens förvånad. Varför skulle vi vara skyddade från sådant här i Sverige? Hoppas nu bara det inte blir någon stor hysteri av det hela och att de inte börjar införa en massa nya lagar, säger soldaten.

Samtidigt var det tur att försöket till självmordsbombning var så misslyckat och att bara en av sex rörbomber utlöstes. Eller så var det ett misstag, vilket händer med jämna mellanrum.

I Afghanistan har till exempel flera talibaner sprängt sig själva de senaste månaderna när de grävt ner vägbomber med en ny typ av tryckplattor som de inte kunnat hantera.

För några månader sedan satt jag på polischefens kontor i Mazar el Sharif och såg på foton på oformliga köttklumpar som låg på marken. De visade sig tillhöra en misslyckad självmordsbombare. Som exploderade innan han hann skada någon, förklarade en assistent muntert.

För någon månad sedan missade en självmordsbombare sitt mål, en militär konvoj på vägen utanför Mazar e Sharif, och körde i stället in i en civil buss full med kvinnor och barn. Lyckligtvis utlöstes inte hela laddningen som var fäst på attentatsmannens bil, men han lyckades ändå döda en person och skada sjutton.

Sverige må ha varit förskonat från terrordåd och självmordsbombare men de är vardag för miljoner människor.

Bara i helgen dödades två shiiter av en man med sprängbälte i Baquba, Irak. I fredags dog 20 människor i Pakistan när en självmordsbombare körde in i ett sjukhus med sin traktor. I Afghanistan dödades 15 civila, varav flera kvinnor och barn, när en minibuss körde på en vägbomb.

Faktum är att nästan varje vecka sprängs muslimer när de handlar på marknaden, köar för att få ett jobb, har fastnat i en bilkö, åker till sjukhuset eller gör något annat vardagligt.

Trots att terroristerna åberopar Jihad och manar till kamp mot USA och väst i profetens namn så drar de sig inte för att döda dem som delar deras religion. Att lägga någon form av kollektiv skuld på muslimer är därför både fel och oerhört orättvist.

Måtte vi också slippa överreaktioner som ifrågasättande av Lars Vilks rätt att rita rondellhundar, krav på att de svenska trupperna ska tas hem eller jakt på syndabockar.

Då är det bättre att lära av den afghanska kvinnliga politiker som trots flera dödshot kandiderade till parlamentsvalet: ”Om jag blir rädd, börjar förändra mitt liv eller mina tankar så har de vunnit, och den glädjen tänker jag inte skänka dem.”

Just därför tänker jag fortsätta julhandla i Stockholms city, åka tunnelbana och strunta fullständigt i eventuella självmordsbombare. Det här är mitt liv och min stad och ingen ska lyckas skrämma bort mig från de gator jag skattar så dyrt för.