Kolumn

Johanne Hildebrandt

Gästfrihet är att ta hand om varandra

KOLUMNISTER

Den finaste julhistorien måste väl ändå vara Norrlandståget som var nio timmar försenat.

Ja, att det, liksom så många andra tåg, var sent är självklart skandalöst och ansvariga på SJ samt infrastrukturminister borde få lämna sina uppdrag som straff för sin oförmåga att få tågtrafiken att fungera i vintertid. Men det som hände på tåget var väldigt sött. Tåget stod alltså stilla på julafton och passagerarna behövde mat. Då ryckte personal från Vännäs hotell ut, trots att de egentligen skulle få vara jullediga, och tillsammans levererade de 430 portioner rostbiff till tåget.

Tre av passagerarna övade på lite julsånger och gick sedan runt och sjöng för sina medresenärer när klockan började närma sig tre på eftermiddagen och stämningen verkligen behövde lättas upp.

I stunder av kris eller när en grupp utsätts för påfrestningar så händer det något med människor. Det går att se vilka de egentligen är. Visst finns där egon, gnällspikar, fånar och hysteriker men bland de flesta sprider sig en stämning av att ”nu befinner vi oss i skiten tillsammans och då kan lika gärna göra det bästa av situationen och hålla humöret uppe.”

Grundläget verkar vara att ju värre läget är, desto hjälpsammare blir människor. Bondkvinnan och hennes son i Bosnien tvekade inte ett ögonblick när jag knackade på mitt i natten och hade kört fast i en snöstorm. Den utfattiga mannen i Somalia erbjöd både sin hydda och sitt bröd. Familjen i Afghanistan delade generöst med sig av det lilla de hade och försökte göra allt för att hjälpa mig eftersom det finns en heder i att ta hand om sina gäster.

Så var det också i Sverige för länge sedan, i vikingarnas levnadsregler Havamal lyfts vikten av gästfrihet och hjälpsamhet fram. Men att hysa omsorg om varandra verkar numera ha tappats bort. Alla ska sköta sig själva och det är nästan fult att be om hjälp. Svenskar förväntar sig också, nej de kräver, att allt ska fungera exakt som vanligt, oavsett väderlek eller situation.

Det är som att alla glömt bort vad det egentligen betyder att vara människa, att vi faktiskt är beroende av varandra för att överleva och att ibland får man helt enkelt luta sig tillbaka och gilla läget.

Så det människorna på tåget i Boden upplevde var ju egentligen det som julen handlar om, bortom Kalle Anka och julklappshysteri.

Eller är det bara jag som är julsentimental och i själva verket var de alla urless på situationen och ville klösa ögonen ur varandra.

Men jag hoppas inte det.