Kravaller – för att det är kul att bråka

Det var spännande och vansinnigt kul. Någon, som påstods vara helt oskyldig, hade blivit gripen av polisen en kväll då absolut ingenting hände. Blixtsnabbt samlades ungdomarna som skränande och bråkande sökte sig till polisstationen och omringade den för att protestera.

Flaskor och stenar kastades, fler greps. Jag, en fjortonåring som var lika uttråkad och berusad av makt över att ställa till bråk som alla andra, skrek något åt en polisman och vann massor av cred hos polarna när jag också blev gripen.

Jag var en snorunge med palestinasjal som skulle ha hängt med på vad som helst, bara polarna var med och ledan försvann en stund. Och självklart var vi alla förbannade på samhället och det faktum att vi inte hade en gård att hänga på.

Inte mycket har förändrats på 30 år.

Kravallerna i Rosengård skylls på allt och alla; ett fåtal ungdomar, polisen, integrationspolitiken, brandkåren, föräldrar, tillresta vänsteraktivister och naturligtvis över att en moské stängts.

Fast det som beskrivs som ett ställe för läxläsning och en social samlingsplats får en annan bild av Pernilla Quis i Sydsvenska Dagbladet. Moskén var i själva verket en samlingsplats för den muslimska inriktningen Salafi som anses vara den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av Islam.

”Gruppen står för patriarkala, homofoba och odemokratiska värderingar”, skriver hon, och påpekar också det absurda med att de autonoma, antifascisterna, kan stödja en sådan grupp. Att ideologin läggs åt sidan av ”halalhippisarna” för kampen mot samhället och etablissemanget.

Fast vem är förvånad? Vänsteraktivisterna som åkt till Rosengård är ju alltid pigga på att slåss. Ni vet, gruppen som fortfarande låtsas att de kämpar för fina, demokratiska värderingar samtidigt som de krossar rutor och tänder eld på andras bilar.

Men summan av allt är densamma som när de röjde i Köpenhamn – vanligt folk drabbas. Rosengård får sämre rykte och syftet med det hela, en ny lokal, verkar totalt ha glömts bort.

Nej, man känner andra som man känner sig själv. Jag är övertygad om att ideologier och nedläggning av moské bara är ett svepskäl.

Det är kul att bråka och röja när man inte till fullo förstår konsekvenserna av ens handlingar.

Min räddning i livet var att en klok och stenhård lärare fick mig att ta mig samman. Förhoppningsvis kommer någon att göra detsamma med slynglarna i Rosengård.