Gammal må va äldst men nya idéer vinner

När fan blir gammal blir han tydligen finkulturell och numera ställs till och med gamla Ikeamöbler ut på anrika Liljevalchs konsthall i Stockholm. Tänk att jeansfåtöljen Tajt där man låg och lyssnade på Kiss för en evighet sedan och alla andra bespottade, hatälskade möbler som kom i platta paket numera upphöjts till designhistoria.

Det manar till reflexion, främst borde en tanke skänkas till möbelhandlarna på 50-talet. De sålde de tunga jakarandapjäser som riktiga hem skulle möbleras med. Dyra var de också, ett komplett matsalsmöblemang kunde kosta en årslön, allt var rejält, alla tjänade en slant på affären och ville att det skulle vara som det alltid hade varit.

Sedan kom slyngeln Ingvar Kamprad och förstörde allt med sin idé om billiga möbler till folket.

Möbelhandlarna reagerade som de flesta gör när de känner sig hotade på makt, pengar och prestige. De slöt sig samman, mobbade ut Kamprad, ville inte släppa in honom på mässor samt motarbetade hans affärsidé.

Kamprad gav sig inte utan startade sin egen tillverkning, revolutionerade branschen, erövrade världen och ställer nu ut sina möbler på en fin konsthall.

Möbelhandlarna från 50-talet skakar förmodligen bara på huvudet och begriper ingenting. Kanske svär några av dem över att de inte begrep att Kamprads idé var framtiden, att de förlorade enormt genom att inte inse att inget är för evigt, att saker och ting förändras och att det är vansinne att försöka stanna tiden.

De politiska partierna måste ha känt sig som dessa möbelhandlare när Piratpartiet svischade förbi dem under EU-valet och glatt snappade åt sig över sju procent av rösterna.

Några jobbiga datanördar som pratade om integritet på nätet och dessutom ville fildela togs inte riktigt på allvar förrän deras seger var ett faktum.

Undrar också om någon inom politiken, medierna och förlagsbranschen som begriper att många som röstade på Piraterna inte enbart gjorde det för att skydda sin integritet utan också för att de är missnöjda med det dammiga, tunga jakarandaetablissemanget som lägger sina kvävande mörkläggningsgardiner över nätet och den fria debatten.

Likt möbelhandlarna, när Ingvar Kamprad marscherade in i branschen, klamrar de sig fast vid sin makt, skyddar sina affärsintressen och försöker desarmera omstörtarna. Men hur det kommer att gå vet vi alla, för det finns inget som är så omöjligt att ignorera som en idé vars tid har kommit.