Jacksons död blottar vår morbida kultur

En ung kvinna hulkar och gråter otröstligt vid en bild av Michael Jackson som omges av blommor och tända ljus.

Hon skriker att ingen var lika stor som Michael Jackson, att han var hennes allt, och jag blir helt fascinerad av hennes hysteri.

Att människor som älskar Jacksons musik har projicerat så många av sina känslor på stjärnan att det känns som de förlorat en familjemedlem ska självklart respekteras.

Lika förståeligt är behovet av offentliga sorgemanifestationer där de sörjande kan bekräfta sin saknad.

Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?

Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?

Michael Jackson var ju en person som helt uppenbart inte mådde bra. Han ville inte uppföra sig som en vuxen, sköta sin ekonomi och han omgärdades av pedofilrykten samt missbrukade läkemedel trots att han ensam hade vårdnaden om tre barn. Om man nu ska dyrka någon borde man då inte välja sig en bättre förebild?

Jo, jag vet, han var duktig på att göra musik, den störste enligt många, och han var dessutom en megakändis vilket kan förlåta allt. Det ingår ju i den västerländska kulturen att en människas värde beräknas efter hur mycket hon eller han syns.

Hon eller han särbehandlas, tas på yttersta allvar och omges av ja-sägare, ett prästerskap som bortförklarar den upphöjdas, mindre sunda och smickrande sidor så att verksamheten kan fortsätta som vanligt.

Det säger sig självt att det inte fungerar i längden.

Den som är mål för andras fantasier och inte möter något motstånd går lätt på myten om sig själv, blir olidlig, tror sig stå utanför alla andras regler och inte förmår ta minsta lilla kritik.

– Vi är alla skyldiga till att vi inte sa ifrån, sa Rabbi Shmuley Boteach, som för flera år sedan såg att det barkade utför med Jackson.

Men hey, det är ju så fascinerande när kändisarna bryter ihop och går under. För att inte tala om hur mycket pengar som rullar in, Jacksons musik säljer redan bättre.

Och nu visar amerikansk tv hur Michael Jacksons döda kropp, inlindad i vitt lakan, fraktas mellan en helikopter och en bil och samtidigt spelas SOS-samtalet upp.

Vad än detta säger om vår kändisfixerade, morbida kultur är det allt annat än smickrande.