Sluta hyckla om kriget

Svenska soldater har återigen har hamnat i strid i Afghanistan, tre talibaner sköts ihjäl. Och som alltid när verkligheten tränger in och soldater agerar som soldater bör hörs nyvakna, upprörda röster: Varför befinner vi oss i Afghanistan?

Ett av skälen är självklart att svenskarna som deltar i de internationella insatserna är inte bara soldater, de är också spelpjäser när våra politiker vill skaffa sig internationella poäng.

Men eftersom politiker inte vill ta några risker skickas truppen till ett så lugnt område som möjligt. Sverige är ju ett neutralt land och vi deltar bara lite grand, aldrig fullt ut. Och det är egentligen inte krig, svenska soldater är genuscertifierade snällisar som fikar med lokalbefolkningen, klappar barn på huvudet och sprider fred och demokrati.

Hycklandet och bristen på kunskap gör att den militär som råkar döda en taliban/gangster under en strid riskerar att bli kölhalad av journalister som sitter hemma i soffan och tror att alla afghaner är lika schyssta som Ali de träffade på solidaritetsmötet.

Men att skicka trupp till ett land där det pågår ett krig innebär självklart konsekvenser, och saker förändras snabbt.

Talibanerna struntar i varifrån soldaterna kommer, de anfaller enklast möjliga mål, oavsett vilken flagga som är fastsydd på armen.

Den offensiv som pågår i södra delen av Afghani­stan och talibanernas strävan att skapa kaos inför det stundande valet gör också att risken för svenskarna ökar.

Därför borde alla fråga sig vad planen är? Vilken målsättning ska soldaterna ha?

Ska de vifta med flaggan eller satsa fullt ut på att slänga ut talibanerna som svenskarna gjorde med legoknektarna i Kongo på 60-talet?

Förmodligen inte, politiker har nämligen svårt att hantera det sistnämnda. När överste Henricsson tog striden i Bosnien på 90-talet ringde regeringskansliet dagligen och skällde för att han verkligen åstadkom något i området.

Så därför kommer förmodligen inget göras alls. De internationella styrkorna är kvar några år och lämnar sedan över landet till en svag, låtsasdemokratisk regering.

Talibanerna vinner mer mark genom att dräpa soldaterna i den inhemska armén samt poliskåren, kvinnorna fortsätter behandlas som rätts­lösa handelsvaror. Afghanistan återgår till sitt sedvanliga elände, precis som landet gjort efter varje ockupation. Och allt som återstår är minnet av de människor som dött för ingenting. Vi har sett det förr, och dessvärre kommer vi nog att få se det igen.