Varför vill ingen hjälpa de övergivna barnen?

Allt jag vill är att få tillbaks min pappa och mamma”, sa den storgråtande Isak, 8, och kröp ihop på madrassen på barnhemmet i Afghanistan. För några veckor sedan såg han sin far mördas, efteråt lämnade hans mamma in honom på barnhemmet. Hon behöll de yngre syskonen, kanske hade hon inte råd att försörja pojken, men att bli övergiven gjorde Isak förtvivlad. Runt honom satt några äldre pojkar med liknande historier.

Papporna dödades, mamman var tvungen att gifta om sig men hon fick inte ta med sig barnen eftersom de tillhörde den döde makens familj. Pojkarna fick flytta till en farbror, tvingades arbeta och misshandlades. Någon utsattes kanske för sexuella övergrepp, vilket också drabbar barnen i det utfattiga och krigsskadade Afghanistan.

Pojkarna på barnhemmet i Mazar-e-Sharif lyckades fly. De var så desperata att de förmodligen gjort vad som helst för att skaffa sig ett bättre liv, precis som de pojkar som av en ödets nyck hamnat i Vellinge.

Fast där kölhalas nu invånarna för att de inte vill ta emot 30 pojkar som flytt från Afghanistan eller Somalia. De kallas rasister, fördöms på alla tänkbara sätt och det är bara fackeltågen och ”We shall overcome” som fattas. Men blir någon mindre rasistisk bara för att journalister och politiker slår fast att hon eller han har fel åsikter?

Blir effekten snarare inte den motsatta? Dessutom borde väl den stora frågan vara varför bara en tredjedel av landets kommuner tar emot ensamanländande flyktingbarn, den grupp som varje anständig människa borde värna om.

Kommunerna slingrar sig, säger att de inte har råd att ta emot barnen, trots att staten står för alla kostnader. Så oviljan beror nog snarare på att det inte är problemfritt att ta emot traumatiserade tonåringar som vuxit upp med våld och krig. Men detta säger ingen högt. Flykting- och integrationsfrågorna verkar ha polariserats till att enbart handla om för eller mot, i stället för att cirkulera runt solida fakta och konstruktiva lösningar.

Om invånarna i Vellinge hade varit i Afghanistan eller Somalia, om de verkligen hade förstått vad ungdomarna flyr från och lärt känna dem, är jag säker på att de inte protesterat mot att få dem som grannar. För människan är, oavsett ursprung, i grunden god.