Upplevelser från en parallell verklighet

KOLUMNISTER

Det är upplyftande att lyssna på Johanna Koljonen.

Så till den milda grad att jag till och med kan överväga att lajva.

Att lajva är för mig något oerhört löjligt. Knata omkring i medeltidskläder och leka, liksom.

Men Johanna Koljonen sommarpratar om olika slags verkligheter och hur man kan konstruera sina verkligheter med egna regler och ritualer så smittsamt entusiastiskt att jag rycks med totalt.

De här olika verkligheterna handlar inte enbart om lajvspel.

Absolut inte.

Hon berättar om de rätt knäppa ritualerna och reglerna som finns vid anrika Oxford, där hon studerat. Och gissar att just de där knäppigheterna gör att maktens män gärna väljer medarbetare som också tycker att det är fullkomligt normalt att i procession leda runt en gräsand i trä.

Temat för sommarpratet är hur vi kan gå in i parallella verkligheter och komma ut som en annan person ur dem och det är där hon vinner över mig – åtminstone en smula – till lajvandet.

För Johanna Koljonens exempel på ett lajvspel är inte att larva sig med lerkrukor i skogen utan att i fyra dagar gå in i rollen som en asylsökande från ett fiktivt krig.

Och det är inte det minsta svårt att begripa att en sådan roll kan leda en person till nya insikter om sig själv och om världen.

Det är mycket behagligt att lyssna på Koljonen som är så otroligt välformulerad och samtidigt så livlig på sin finlandssvenska och har en plan för vad hon vill förmedla:

Gör som Alice i Underlandet och följ den vita kaninen ner i hålet.