Barn är ouppfostrade – men aldrig ens egna

KOLUMNISTER

”När det krisar säger jag ­bara, C’est moi qui décide.­

Det är jag som bestämmer.­ Så etablerar föräldrar i Frankrike sin auktoritet och jag blir alltid överraskad över att mina barn tror på vad jag säger.”

Den amerikanska journalisten Pamela Drucker­man bor i Paris med man och tre barn och hennes bok ”Bringing up bébé” är den senaste­ i raden av böcker som före­språkar strikt uppfostran.­ Inte en militärisk­ prestationsregim som i Amy ­Chuas ”En tigermammas stridsrop”, utan snarare det vi brukade kalla för barnuppfostran. Säg hej till vuxna­ när du möter dem, ät upp maten och sluta omedelbart grina i affären.

Med fransk barnuppfostran får vi, enligt Druckerman, ett samhälle där barn sover gott, äter vuxenmat och har hyfsat avslappnade föräldrar. Till skillnad från i USA där skuldridna, utschasade föräldrar åker rutsch­kana med sina treåringar och utplånar sina egna liv för att kryssa mellan basebollträning och basketturneringar.

Druckermans iakttagelser­ är intressanta också för en svensk. Barns ställning i Sverige är stark och det är naturligtvis så det ska vara, men svenskt familje­liv påminner starkt om det amerikanska. ”Äta middag?­ Gärna! Om vi kan ta det klockan fem så Totte, 2, kan vara med?”

Om vi ägnat bråkdelen av energin som vi lägger på att låta barnen vara med och bestämma semesterplaner, på att i stället lära dem ­hälsa vettigt skulle svenska­ ungar­ vara trevligare att umgås­ med. Eller när mötte du ­senast ett barn i åttaårs­åldern som självmant tog i hand och sa sitt namn?

I förra veckan publicerade­ vi en artikel på debattsidorna­ med rubriken ”Sluta behandla era ungar som kungar”, skriven av psykologen, författaren och föreläsaren Alf B Svensson. I den försvarade­ han barnets självklara rätt att känna sig älskade och prioriterade, men han ­varnade också för att barn som behandlas som att ­deras behov är viktigare än andras och barn som inte­ får gränser ofta utvecklar egocentriska drag och kan få samarbetssvårigheter som vuxna. Självklarheter kan man tycka, men uppen­barligen ett hett ämne. På ett dygn delades artikeln ett par tusen gånger och kommentarstråden är full av instämmanden.

Alla tycks överens om att ouppfostrade barn och slappa föräldrar är en ­tendens, de är ­bara själva­ inte­ en del av det.