Vi är inte rädda för det komplicerade – eftersom inget är mer svårjobbat än 70-talet

KOLUMNISTER

Den första januari 1971 genomfördes kommunreformen i Sverige. Begreppen stad, köping och landskommun avskaffades och ersattes med kommun.

I mars hade Jan Troells storverk Utvandrarna premiär och i september föddes jag på Västerviks lasarett.

Att vara född på tidigt 70-tal är att stå med ena foten i den gamla världen, hade du till exempel oturen att födas med eksem fick du vara kvar själv på BB i tre veckor. Ensam i en plastlåda i ett kalt rum bland andra bebisar, mamma och pappa kom på besökstiden och tittade genom en glasruta.

Så hade vi det, 70-talistungarna var inte bortklemade. Vilket möjligen är ett av årtiondets karaktäristik som stämmer, mycket annat är om inte direkta lögner så åtminstone grova missuppfattningar.

Vi fostrades inte i ett demonstrationståg. Vi åt inte linsgryta. Vi bodde inte i kollektiv.

Inte vi som växte upp på landsbygden och i småstäder, dit nådde varken revolutionär romantik eller samhällsomstörtande stämning. Det stämde möjligen för dem som växte upp i den kreativa klassen i stan eller med Gröna vågen-föräldrar, och det stämde säkerligen för dem som växte upp i akademikerhem.

För oss som bodde på landet och tillhörde arbetarklass eller lägre medelklass var värderingar och könsroller fortfarande traditionella. Våra mammor hade näbbstövlar för att de var praktiska, inte för att de bar ett politiskt budskap.

Ska man hitta något som förenar och som har präglat vår generation handlar det snarare om att vi levde oss igenom en oerhört långsam och komplicerad tid.

Allt var dyrt, svårt och tålamodsprövande.

Deklarationerna var så invecklade att det oftast bara fanns en eller två personer i byn som begrep hur man skulle göra och det var också dessa blankettorakel som fick göra dem, självfallet mot en summa som inte togs upp i nästkommande års deklaration.

Skulle du åka buss var du först tvungen att hitta en tidtabell, skulle man ringa till en person i en annan stad var det ett litet helvete att få tag i telefonnumret eftersom detta fanns i lokala och regionala telefonkataloger och du hade bara tillgång till den där du bodde.

Att ringa nummerupplysningen var uteslutet eftersom det var dyrare än ett lokalsamtal. Att flyga var ännu dyrare vilket gjorde att vi inte var särskilt beresta, vi stannande hemma och cyklade eller åkte miniskidor.

Jag brukade snöra på mig min brors knubbiga röda skidor och hasa runt i hagen nedanför vårt hus.

En helg när jag slog ihjäl några timmar i snögloppet kände jag hur det brände till i häcken. Jag ryckte till och vände mig om, kanade några meter och hörde gapflabbet från vårt hus. Min brorsa och hans kompis sköt luftgevär och jag var en perfekt måltavla. Min barndoms dramatiska höjdpunkt.

Uppsidan då, historiens belöning för oss som inträtt medelåldern? Vi står ut med tråkigt. Vi är inte rädda för det komplicerade och tidskrävande eftersom ingenting kan vara mer svårjobbat än 70-talet.

80-talet bar inte heller på någon omedelbar förlösning, de coola skivorna och tidningarna fick vi åka till London och köpa. Möjligen är det detta som mejslat fram det plikttrogna och duktiga draget hos vår generation som forskningen pekar på.

Eller för att låna från Margaret Thatcher: Vill du ha något sagt, välj en man. Vill du ha något gjort, välj en kvinna född på 70-talet.

LÄS HELA REPORTAGET ”MIN GENERATION” HÄR