Då var jag det mest förbjudna

KOLUMNISTER

B

land det första jag gör när jag går in i en bokhandel är att kolla att mina böcker finns i pockethyllorna. Nyss hittade jag "Det mest förbjudna". Och häromdagen hittade jag en av mina titlar i en liten kvartersbutik för mat och dagligvaror.

Det var den lilla skära boken om "älskarna". Det svepte till av glädje i mig och att sen bevittna hur en kund tog denna bok och la intill mjölkpaketet. Och jag måste ju säga till flickan i kassan att den där boken har jag skrivit.

Hon tittade misstroget på mig. En gammal tant med käpp; var det som jag skojade. Mitt sällskap kunde intyga att det faktiskt var sant. Men hon nämnde inte att en gång var jag den skamligaste i Sverige. En femtioårig kvinna som skrivit en bok som hette "Det mest förbjudna" och som sen visade sig vara just det.

Häromdagen kom jag att minnas den tiden. I en gammal DN läste jag en krönika där skribenten utredde konsekvenserna av att bli förföljd i pressen. Den bok som fick drevet att jaga just mig för tjugofem år sen finns nu i pocket igen och är nu helt okej att köpa. Men då 1976 var jag ett lika hett hatobjekt som någonsin en idrottsstjärna som kommit i onåd. Inte så vanligt att en författare hamnar i den divisionen. Pressen älskar fallna änglar. Vi är några stycken som fått känna på hur det känns när journalisterna anfaller i flock. Det var alltså något så motbjudande att en kvinna i min ålder skrev om brunst och kättja och fel sorts karlar. Dessutom hatade hon sin mamma. Enligt en kritiker var detta det skamligaste som skrivits på svenska. Alla tyckte som han utom en ung kvinnlig recensent i en kvällstidning. Hon blev uppåt av att läsa den. Hon gillade skamlösheten och min brist på maskhållning. En manlig skribent söderöver tyckte också om den.

Men annars var fördömelsen total, men det har ni förstås redan räknat ut - så såldes denna bok. Låg framme vid kassan och när man köpt en kokbok till farmor kunde man snabbt rycka till sig min bok: Ja, och så tar jag den här också. Men det var inte en volym som låg framme på salongsbordet.

Jag var sannerligen förföljd. Så mycket gemenhet på samma gång. Jag fattar inte att jag överlevde.

Till slut utvandrade jag. Att byta land är ingen dum idé, när man nu har ett fritt yrke. Och det är lite färglöst att skriva skit om någon som inte själv har möjlighet att läsa det.

Jag bestämde mig när en satiriker, numera manusförfattare, gjorde en serie karikatyrer på landets maktvärstingar. Någon var statsminister, en annan fackboss. Låt säga att det var sju porträtt. Jag var den enda kvinnan. Vad min makt bestod av kunde man ju fundera över. Statsministern stämde tidningen. Jag vände mig till Svenska författarförbundet och fick svaret att vi har det här förbundet för att slå vakt om tryckfriheten. Sen skulle några feministiska kollegor engagera sig, men det slogs inte precis på trummor för den insatsen. Satirikern fejkade att han träffade mig i ett bussgarage eller långtradardito där jag roade mig med tjocka skitiga grabbar. Det var skickligt gjort. Han presenterar det som om han verkligen träffat mig.

Nu i dagarna ska Sveriges Radios kulturredaktion ha en diskussion om Det mest förbjudna. Vad är det i dag som väcker anstöt? Var sätter vi gränserna? Vad är det som tigs ihjäl i medier, böcker, konst och film? Vad är det i denna tid som verkligen är Det mest förbjudna?

Så har titeln på min bok gått varvet runt och blivit ett begrepp. Det visste jag inte när jag rymde. Inte heller att man i dag skulle finna den bland pocketböckerna och sälja mer än hyggligt. Men i dag är det ingen som ropar av indignation och avsky.