I semesterparadiset är kvinnor hårt hållna

KOLUMNISTER

Nu är det den tiden på året då svenska kvinnor är bruna om magen och svänger på höfterna när de går. Som man gör när man vet att män tittar och att de tycker om vad de ser.

Efter semestern har svenska kvinnor ett leende som kommer fort och lätt. I bland får deras ögon ett särskilt inåtvänt uttryck som kan göra väninnor nog så irriterade. För vad är det hon sitter och håller på som jag inte får veta?

Medelålders, lite äldre och lite yngre har än en gång fått uppleva att några timmars flygresa kan förvandla dem från halvgamla tanter till vackra spännande kvinnor i sina absolut bästa år.

En utflykt till overkligheten som vi sannerligen mår bra av och vi blir så berusade av detta faktum. Jojo, här är det annorlunda. Här värderas man verkligen som kvinna trots litet rynkor och häng.

Vi låter bli att tänka på hur landets egna kvinnor ser på mig, turistdamen som är för mycket naken och utmanade i gången, och hur landets egna kvinnor har det. På denna ort där jag känner mig så vacker och åtrådd är de egna kvinnorna förtryckta och utan mycket värde.

Jag skulle kanske få veta något om det om jag nånsin träffade någon kvinna att prata med. Men av någon anledning gör jag inte det. Överallt är det bara män jag möter. Män som vill tala med mig, visa mig utsikter och ensliga badvikar.

Kvinnorna här har annat att göra än att sitta på kaféer och gå längs stranden och vara sugna på sällskap.

Kvinnorna i mitt semesterland är hårt hållna av pappa, mamma, bröder, tanter, kusiner och så av maken förstås. I de länder där jag känner mig dyrkad, är kvinnoförtrycket ofta stort.

Det finns olika grader av det. Från att man sveper in henne i tyg så att bara ögonen syns till att man ser till att hon håller sig hemma och bara pratar med andra kvinnor och aldrig går längs strandpromenaden i snäv kjol.

Mycket unga flickor kan få flanera där med sin väninna men vara mycket försiktiga med ögonen. Inte titta hur som helst. Men nu talar vi om de unga kvinnorna.

De som fyllt tjugofem har andra och viktigare uppgifter när aftonen kommer än att gå upp och ner på Promenaden.

Sanningen är ju att i dessa varma länder där jag känner mig så fri och vacker skulle jag inte stå ut med att vara kvinna i verkligheten. Och bodde jag här skulle jag minsann vara lika gammal som hemma. Äldre. Jag skulle ha stramt bakåtkammat grått hår, dåliga tänder och långa svarta kjolar. En mage, tung och slapp efter flera graviditeter och min rygg värkande trött.

När jag inte gick runt och bar på något barnbarn skulle jag vistas i det heta primitiva köket och laga mat till alla karlar och pojkar som fördriver dagen med att glo på turistdamer och snacka in sig.

Kanske skulle jag kunna få en liten stund när sonhustrun diskar och sitta på en stol i gränden och skvallra med de andra svartklädda gummorna. Dansa skulle det däremot inte vara tal om. Mitt enda nöje är att sätta på mig den finaste svarta klänningen och gå i mässan.

Jag skulle vara tidigt åldrad. Den jämnåriga maken är yngre och mycket vital för sina år och om han roar sig med andra skulle jag inte kunna säga nånting. I mitt land är det männen som bestämmer. För en man gäller helt andra lagar. Han är i sin fulla rätt att ta för sig.

(Men om jag? Om han inte omedelbart slog ihjäl mig skulle jag vara utskämd för tid och evighet, nej det går inte ens att tänka på det. Tanken svindlar.)

Inifrån mitt mörka fuktiga kök eller när jag är på väg till torget ser jag dem, dessa skamlösa utländska damer som inte har någon anständighet i varken kropp eller själ. De vet inte vad våra män säger om dem när de själva inte är med.

Om någon av dem skulle tala om för mig att i deras land har män och kvinnor samma rättigheter skulle jag fnysa och gå min väg. Jaså. Men varför kommer de hit då? Om de har det så bra hemma i det egna landet? Är de lika skamlösa där också. Det skulle man bra gärna vilja veta.