Verkliga människor ser inte ut som på bilderna

KOLUMNISTER

Om bröst talas det mycket i dessa dagar. Flickor och kvinnor som går till plastkirurg för bröstförstoring. Jag har alltid hävdat att när man provar kläder ska man helst ha små bröst eftersom de flesta plagg designas av formgivare som jobbar utifrån platta, magra kvinnokroppar.

Alltså platt i affären, men storbröstad när man tar av sig den nya jackan. Stora mumsiga bröst för en man att leka med. Det går helt enkelt inte ihop, eller hur?

En gång på bio var det ett ungt par på väg till sängen. Hon hade ett litet svart linne och under det knappt märkbara upphöjningar med små knappar på.

Klipp. De är nu igång. Det är närbild på deras nakna kroppar, men man ser inte kvinnans ansikte. Däremot är vi med när mannen girigt suger på två fullmatade runda bröst. På golvet ligger det svarta linnet.

Hur gick detta till? Jo. Man hade helt enkelt en "bröst-stand-in" för just kärleksscenerna.

Nytt klipp. Flickan och pojken sitter på sängkanten och efterhånglar lite. Hon har då linnet på sig och nästan inga bröst.

Jag undrar om någon tidsepok har varit så fixerad vid kvinnobröst som just denna tid.

Bläddrar i en bok om klädernas historia och kroppen under dem. Man kan se att ända från antiken har man favoriserat små äppelrunda bröst. Lagom för en man att kupa sin hand över. De har gärna varit uppkörda av någon korsettering och presenterade i djupa urringningar. Nakna axlar, mycket kvinnligt och klädsamt tycker vi i dag. Men knappast bekvämt med snörda midjor.

Först under 1800-talets senare hälft blir det modernt med yppiga bröst till mycket smal midja och stora kjolar.

1900-talets början har kvar den stora bysten med smala, långa kjolar. Också här getingmidja. Sen kom tjugotalets pojkflickor med platta bröst och så litet former som möjligt nedanför midjan.

Kvinnokroppen är förbluffande följsam. Alla hippa flickor såg plötsligt ut på det viset. Små, raka korta fodral. Mycket ben. Skor att dansa charleston i.

En frigjord pojkflicka var modets ideal. Kanske för att formgivarna ofta var homosexuella män. Fortfarande visas modet av den här sortens flickor. Alltmedan verklighetens flickor har komplex för sina små bröst.

En flicka tror att den här bröstfixeringen hänger ihop med att killarna matas med pornografiska filmer och där är det ju aldrig tal om att prova kläder. Eller?

I tidskriften Ordfront läser jag om de lidanden som en flicka, Sofia, utsätter sig för när hon bestämt sig för en bröstförstoring. Kanske påverkad av nån pojkreplik: "Du ska hålla käften för du har så små tuttar."

Hon sparade pengar. Hon lånade. Hon vågade inte berätta för sina föräldrar. Hon lokalbedövades men ändå gjorde det fruktansvärt ont. Skildringen av förloppet är plågsam att läsa.

Efter två år har hon fortfarande återkommande smärtor. Tidvis vaknar hon varje natt för att det gör så ont. Men ändå är hon nöjd med sina bröst. Hon tycker de är jättefina. Alldeles lagom.

Men hon tror att om hon varit äldre och haft större självförtroende så kanske hon inte hade gjort förstoringen. Samtidigt hävdar hon att hon gjorde det för sin egen skull.

Verkliga människor ser inte ut som på modebilderna. En plastikkirurg säger att den vanligaste patienten är en kvinna i fyrtioårsåldern som fött barn och tycker att hennes bröst blivit för platta och osexiga.

En flicka menar att brösten är det viktigaste.

Jag får göra en modeparentes här. 1947 lanserades ett mode som kallades New Look. Där fanns plötsligt de uppkörda brösten, getingmidjan, en ytterst erotisk stämning över kläderna.

Direkt efter kriget längtade man efter sånt. Men sen blev det plattbröstat igen.

Jag var en tonåring med för stora bröst. "Titta på hennes tuttar", ropade de elaka pojkarna. Jag har alltid velat ha mindre bröst.

Så också för mig spelade brösten en stor roll. Numera bryr jag mig inte.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)